Det hela utspelade sig en helt vanlig sommareftermiddag i augusti. Det var augustifest och många människor i omlopp.
– Jag gick längs spårvagnsspåren hem genom Ljura. Det kommer fem killar på cykel och en säger något och pekar på mig. Sen omringade de mig med sina cyklar och började slita i jackan jag hade på mig, berättar Anna.
Hon beskriver hur killarna med hjälp av cyklarna liksom föste henne bortåt, mot en gräsmatta. De ville ha bort henne från vägen, längs en husvägg.
De var så många. Att försvara sig var inte att tänka på.
– Det gick runt i huvudet om jag skulle försöka slå ner någon. Men vad hade hänt om jag slagit en? Nu handlade det mer om att försöka fly än att försvara mig. Jag vågade inte annat.
När Anna såg sin chans att fly tvekade hon aldrig.
– Jag såg en lucka mellan cyklarna och kunde slita mig loss. Jag sprang. Rakt ut på rälsen och sen tillbaka till stan. Tack vare att de omringat mig med cyklarna så trasslade de in sig när de skulle vända.
Vad killarna ville vet Anna inte än i dag.
– Jag vet inte om de ville skrämmas eller om de faktiskt ville något mer. Men de försökte inte råna mig, så mycket kan jag säga. Det var mig de ville åt, säger Anna.
Skärrad sprang hon in till sina vänner som var kvar i centrum. Någon anmälan blev aldrig upprättad.
– Jag hade inget att gå på. Det enda jag kunde säga var att en av dem hade en blå cykel. Alla hade mörka jackor. Så här i efterhand känner jag att det vore bra att ha anmält, säger Anna.
Med sig i bagaget hade hon andra anmälningar, de som aldrig blev något av. Anna beskriver också en rädsla av att inte bli trodd.
– Så känner man som tjej. Kommer de tro att jag hittat på alltihop om jag anmäler?
I efterhand har det slagit henne att ingen så mycket som försökte hjälpa henne. Inte ens den man vars cykel hon nästan sprang rakt in i vid flykten.
– I ren reflex bad jag om ursäkt. Han lät lite medkännande som att han förstod att jag sprang i från dem. Men sen cyklade han bara vidare, säger Anna.
Anna förstår inte hur folk inte kan reagera när det händer såna saker. Hon beskriver hur det gick folk i närheten när killarna omringade henne. Ändå reagerade ingen. Anna själv stoppade ett ofredande för några år sedan. Då var hon ensam om att agera – eller för den delen – reagera över huvudtaget. Då var Anna knappt myndig själv.
– Jag stod i karusellkön och så hörde jag en tjej säga nej flera gånger. Jag såg hur tjejen, som var typ 14 år gammal började vrida på sig. Då ser jag hur en kille trycker sig mot henne.
Anna såg rött och stormade genom kön.
Väl framme hos killen skrek hon ”fattar du inte, hon säger ju nej!”.
– Jag vet i efterhand nu vem killen är. Men varför tog ingen vuxen tag i grabben och sa åt honom att sticka därifrån?
Precis intill den antastade flickan stod en pappa med sin lilla dotter. Även han tittade bort.
– Jag ville bara skrika till honom. Om tio år är det hon! Vem ska ingripa då?
Först efter att Anna tagit parti för flickan uppmanade andra mannen att lämna kön.
Han själv riktade dock rena hot mot Anna.
– Han sa till sin kompis: Henne tar vi sen när hon går ensam. Jag röt åt honom att ’det skulle du bara våga’. Jag var så förbannad.
Sedan händelsen där Anna omringades har hon inte vågat gå ut ensam om kvällarna. Antingen blir hon mött av sina vänner eller så tar hon spårvagnen.
– Jag försöker alltid hålla mig där det är upplyst. Jag har aldrig headset eller annat för att jag ska kunna höra. Men inte ens det hjälper ju tydligen. Det hände ju mig ändå. Det måste bli tryggare. Man kan inte ens gå hem ensam på dagen. Det är sjukt, säger hon.
Fotnot: Anna heter egentligen något annat