– Vem tycker inte om Astrid Lindgren? säger hon när hon berättar om sin installation som efter juryns påseende gav henne det efterlängtade yrkesbeviset i veckan.
Tillsammans med sina sex klasskompisar i trean på Himmelstalundsgymnasiets floristprogram, och två äldre elever som kommit tillbaka för att göra gesällbrev, var det många nervösa timmar medan juryn gick runt och beskådade verken.
– Det var lite jobbigt. Vi gick ner på stan och fikade. Det var skönt att alla klarade sig! säger hon.
Eleverna hade flera teman, eller case, att välja mellan när provet skulle genomföras. Alla valde antingen Eurovisiontemat "We are one" eller minnesceremonin "Vi ses i Nangijala". Sju timmar hade de sedan på sig att skapa en installation och en bukett. Moa Johanssons Nangijala-inspirerade skapelse går i rosa och lila toner och strävar uppåt, som ett kyrktorn. Med speglar här och var är tanken att de ska reflektera så att man ser flera dimensioner av världen.
– Om man dör i den här världen kommer man till Nangijala och dör man där kommer man till Nangilima, förklarar hon och fortsätter:
– Jag har placerat den framme vid altaret så att den syns under ceremonin.
Efter studenten i juni väntar sommarjobb på tekniska verken i Finspång.
– Jag ska rensa ogräs, vattna, klippa gräs och fixa rabatterna. Sedan får vi se vad det blir! säger hon.
Klasskompisen Anna Karlsson har skapat ett träd på ett annorlunda sätt. Stomen är lindad med björkris, och längst ned kan den som vill tolka som ben som sticker ut, med fötter längst ut. Att hon valde Nangijala-temat var för allt vad naturen har att erbjuda, berättar hon:
– Jag vill få till en naturlig känsla. Det är mycket natur i filmen!
Blommorna sträcker sig upp mot himlen och var tänkt gå i blåa toner. Men eftersom det inte är helt enkelt att hitta blå blommor, fick lila toner representera himlen.
– Syrén, tistel, klematis, exemplifierar Anna Karlsson.
Även Lovisa Jegnevik fångades av det naturliga i temat. En hög skapelse som sträcker sig upp mot skyn.
– Det är tänkt att den ska stå i Storkyrkan och då måste den vara stor! Det är bara roligt, för då får man "pampa" på, förklarar hon.
Installationen har en uppåtsträvande form som symboliserar att livet aldrig tar slut – precis som i Nangijala.