Damn är ett kompband med ett grundmurat sväng och Jason Diakité, alias Timbuktu, en snillrik frontman med en aldrig sinande karisma. Ändå känns gästspelet inför en entusiastisk publik i Flygeln aningen enkelspårigt.
Efter att subtilt ha smugit igång och följt upp med att få hela salongen (ja i alla fall de som inte redan klämt ihop sig framför scenen) att lämna stolarna för spontandans i några rappa dängor faller Timbuktu med band nämligen in i en märklig lunk.
Trots att allt är synnerligen vällevererat och svängigt blir det lite jämngrått. Alla låtar stöps i så gott som samma form och den där dynamiken som Timbuktu och Damn är mästare på när de är i högform saknas.
Eller så är det helt enkelt bara så att materialet från senaste fullängdsgiven "Sagolandet" har svårare att foga sig till liveformatet än vad gamla hitdängor som "Det löser sej" och "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" har. I dem brinner Timbuktu nämligen minst lika innerligt som han alltid gjort.
Men förmodligen är det här bara akademiska anmärkningar från en gnällig recensent. Publiken, som i stort sett fyller hela Flygeln, reser sig som sagt entusiastiskt redan i inledningen för att sen förbli stående, dansande, viftande, sjungande hela konserten igenom. Det går knappast att klaga på stämningen den här fredagskvällen.
Efter en tjusig version av nämnda "Alla vill till himmelen men ingen vill dö" är det dessutom som om ensemblen på scenen skakar av sig det där lunkande tillståndet och hela showen får ny energi.
Första extranumret "Karmakontot" slår det gnistor om och därifrån är det fullt ös in i mål som gäller.
Det tar en stund innan det exploderar, men det gör det tillslut.
I slutändan är det trots allt ändå så att Timbuktu gör sig betydligt bättre tillsammans med ett svettigt funkband på en livescen än snuttifierad sida vid sida med ett gäng branschstereotyper i så mycket sämre teve.