Riksdagen har sju partiledare och två språkrör. När det blir dags att gå till val 2014 så kommer antalet partiledare och språkrör att vara detsamma som i dag. Men många av dagens partiledare har gjort sin sista valrörelse som högsta höns.
För att börja med det uppenbara. Nästa år är det dags för Miljöpartiets Peter Eriksson och Maria Wetterstand att säga adjö. Partiets stadgar sätter stopp för flera perioder som språkrör. Gustav Fridolin och Mikaela Valtersson lär ersätta den gröna duo som etablerat MP som ett regeringsnära parti. De nya språkrören kommer att rulla på ungefär som nu. Miljöpartiet är riksdagens enda genuina gränsgångarparti mellan S och M. Fridolins och Valterssons främsta uppgift blir att göra Miljöpartiet ännu något större. Årets valresultat var MP: s bästa. Ändå är det ingen tvekan om att 7, 6 procent var en besvikelse. Opinionssiffror långt fram i valrörelsen pekade på i vart fall höga 9 procent. MP gjorde en dålig valrörelse. Möjligen drogs de ner av Vänsterpartiet och Socialdemokraterna. Nästa val ska det mycket till om Miljöpartiet ska låsa sig så hårt vid ett block innan väljarna sagt sitt.
Centerpartiets Maud Olofsson sjunger på sista versen. Hon har varit partiets ledare i tio år. I god tid före nästa val kommer Olofsson att ersättas. Frågan är av vem? Det är inget lätt val som C har att göra. I årets val tappade Centerpartiet stort i traditionella valkretsar. Samtidigt gjorde partiet överraskande bra ifrån sig i Stockholmsnära trakter. Satsar Centern på tätortstrenden så är Annie Johansson en given efterträdare. Hon är vass, skarp och modern. Eskil Erlandsson är en annan tänkbar kandidat. Erlandsson är så hopplöst omodern och lantlig att han kan bli en vinnare. Med Eskil Erlandsson vid rodret får Centerpartiet en ledare som verkligen skiljer ut sig. Han kan dra landsbygdsröster som ingen annan av dagens Centerpartister. Chansen finns också att han kan bli ett slags antihjälte i mer urbana valkretsar.
Folkpartiets Jan Björklund sitter nog rätt så stadigt. Visst finns det en del gny inom FP över partiets utveckling till enfrågeparti. Nio av tio väljare tänker Skola när de tänker på Folkpartiet. Den tionde tänker Språktest för invandrare. Hur som helst. FP är i särklass störst av de små borgerliga partierna. Björklund är vice statsminister. Mycket högre kan inte en Folkpartist drömma om att nå.
Jan Björklund är en effektiv debattör och en intensiv reformator. Några egentliga motkandidater finns inte. Folkpartiet 2014 kommer att ha samma partiledare som Folkpartiet 2010.
Lars Ohlys politiska öde är svårspått. Det är inte uteslutet att han leder V även i 2014 års riksdagsval. Visst har han lett partiet i en lång radda av förlustval. Men finns det någon som skulle kunna gjort det bättre? Vänsterpartiet innehåller väldigt få troende kommunister nuförtiden. Likafullt är det just V: s kommunistiska förflutna som förhindrar partiet från att utvecklas och bli ett halvstort parti på vänsterkanten. När Vänstern hösten 2008 anslöt sig till den rödgröna regeringsutmaningskoalitionen öppnade sig förvisso ett tidigare stängt förnyelsefönster. Efter valförlusten har dock Ohly och hans parti snabbt ilat i väg till gamla och trygga utmarker. Vi i Vänsterpartiet säger nej, sa Ohly med eftertryck i onsdagens partiledardebatt. Så är det. Men i nejlandets tassemarker är det glest med väljare. Det finns Vänsterpartister som vill något annat med sitt parti. Jonas Sjöstedt är otvetydigt en utmanare till Ohly. Vid nästa partikongress kommer handsken att kastas. Sjöstedt är en mix av traditionell slagordsmaskin och nytänkare. Han kan kanske bli en räddare i fyraprocentsnöden för V. Stalltipset är att Ohly inte kommer att vara partiledare 2014. Sjöstedt ger låga odds som hans efterträdare.
Fredrik Reinfeldt sitter säkert som partiledare för Moderaterna. Under Reinfeldts ledning har M på allvar utmanat Socialdemokraterna i kampen om vem som är Sveriges största parti. Framförallt har Fredrik Reinfeldt vunnit två val i rad. Svenska Dagbladets politiska chefredaktör PJ Anders Linder har liknat ombuden på Moderata partistämmor vid ombud på kommersiella bolagsstämmor. Så länge vd levererar goda resultat så är oppositionen svag mot att M numera uppträder som ett Sosselightparti. Men kraven på Reinfeldt ökar. Ett valresultat runt 24 procent 2014 kan komma att betraktas som ett misslyckande. Men det som händer efter 2014 det händer efter 2014. Fram till dess är Fredrik Reinfeldt fullständigt ohotad som partiledare.
Sverigedemokraternas Jimmie Åkesson har för dagen den starkaste positionen av alla partiledare. Åkesson ledde SD in i riksdagen. Han är skicklig och oomstridd i ett centralstyrt parti. Osvuret är dock bäst. Skulle SD under ett par år i rad ligga illa till i opinionsundersökningarna så är det inte otroligt att partiets sammanhållning och blinda ledarlydnad kommer att svikta. Då kan det bli hela havet stormar i SD. Grundtipset är emellertid att väljarna i 2014 års partiledardebatter kommer att få se Jimmie Åkesson i rollen som partiledare för SD.
Göran Hägglund lever farligt i Kristdemokraterna. Partiet är både framgångsrikt och förlorare. KD är ett regeringsparti. Det är framgång. KD har allt färre väljare och knappt några relevanta frågor att driva. Det är förluster. Risken finns att Hägglund kommer att möta allt hårdare motstånd från partiets religionskonservativa falang. Man kan tänka sig att den återkomne riksdagsledamoten Tuve Skånberg försöker sig på en revolt om och när Hägglund överger vårdnadsbidraget. Resultatet kan bli en total konfrontation med KD: s mer bokstavsreligiösa minoritet. Och vad finns då kvar? Inga nya frågor. Inga gamla frågor. Kristdemokraterna har minst sagt en tradition av att sparsamma partiledarbyten. Det talar för Hägglund. Å andra sidan kan kräftgången i opinionen och förlusterna av religiöst laddade profilfrågor leda till revoltförsök från de konservativa. De konservativa kan resonera som så att vi har allt att vinna och inget att förlora.
Mona Sahlin står inför ett avgörande år. Socialdemokraterna brukar inte käka sina partiledare. Partiledarna brukar få många chanser. Å andra sidan är partiet extremt ovant vid att förlora två val i rad. Sahlins klena resultat i förtroendemätningarna riskerar att göra henne till ett sänke för sitt parti. Aftonbladets ledarsida har pekat ut Sahlin och Thomas Östros som två av de ”elefanter” i partiet som bör ompröva sin situation. Sahlin ska självklart öppet och så snart som möjligt lägga sitt ledarskap i potten på en partikongress där ordförandefrågan står på dagordningen. Ska det väljas en ny ledare så måste han/hon få god tid på sig att växa in i rollen. Ska Sahlin vara kvar så måste hon få stort svängrum att leda partiet på det sätt som hon vill.