Alice i underlandet goes rock?n?roll
Kan man göra teater av människors insida? Var går gränsen mellan psykisk sjukdom och ett sjukt samhälle?Många och svåra frågor ställs i "Dissocialia" som har Skandinavienpremiär på Östgötateatern om en vecka.
Anthony Neilsons "Dissocialia" kan liknas vid en "Alice i underlandet" för vuxna. När Lisa (Karin Oscarsson) stiger in i en magisk värld möter hon först två förvirrade "osäkerhetsvakter" (Mats Qviström och William Wahlstedt). "Om det var säkert, varför skulle man då behöva vakter?" säger de. Foto: Anita Kjellberg
Foto:
Anthony Neilsons "Dissocialia" berättar om Lisa, vars tillvaro hamnar i gungning när hon får besök av sin urmakare. Han säger: "Det är inte din klocka som går en timme efter, Lisa, det är du".
Det leder till en jakt på den förlorade timmen och tar henne till Dissocialia, en både skrämmande och fascinerande värld. Den kan tolkas som en psykos ur ett inifrånperspektiv.
- Jag älskar pjäsen. Jag gillar det galna och känner igen problematiken som tas upp. Det är svårt att hitta lugn och fokus i samhället, man ska vara så bra och göra alla rätt, säger Karin Oscarsson, som spelar "Lisa".
Hon hittade ganska snabbt in i rollen som den öppna och naiva kvinnan. Men rollen har sina utmaningar.
- Svårigheten är att jag ska vara normal i förhållande till allt det vansinniga. Det är lätt att tappa fokus och känna sig som ett stort ingenting.
Skådespelaren Mats Qviström befolkar Lisas undermedvetna i rollen som förvirrad "osäkerhetsvakt", en teknisk krävande roll med mycket koreografi. Men han säger att arbetet känns "oerhört lustfyllt" och hoppas att det syns. Men det var inte någon kärlek vid första manusläsningen.
- Det var rörigt och tungt, tyckte jag. Men så är det inte längre. När texten blir repliker är det en helt annan sak. Tea har gjort en fantastisk bearbetning.
- Det blir roligt och ohyggligt direkt, med musik, bilder, underbar scenografi. För oss skådespelare är det en gåva med en helt ny pjäs, det gör oss friare. Och det är en fjäder i hatten för teatern, säger Mats Qviström.
Ett experiment
Östgötateatern har tidigare spelat "The Lying Kind" av Anthony Neilson, känd för sin provokativa "in yer face"-stil. En stil där utspelen ska skaka om och få publiken att reagera med avsky eller förtjusning. "Dissociala" hade urpremiär i Edinburgh 2004 och var från början ett experiment.
- Jag var nyfiken på hur man "teatraliserar" människors insida, det som försiggår i deras huvuden. Jag försöker reflektera över det mänskliga tillståndet, säger han i en webbintervju för National Theatre of Scotland.
Det är regissören Tereza Anderssons förtjänst att pjäsen nu får Skandinavienpremiär.
- När jag läste pjäsen gick jag igång stenhårt på den. Jag satte den i händerna på Johan Celander som är en teaterchef med fingertoppskänsla, pigg på att greppa det nya.
- Det är roligt med aktuella pjäser som är här och nu, men ofta kan beslutsförfaranden ta sådan tid på teatrar att man missar det som är rykande färskt.
Så jobbar vi med nyheter