Kvinnan som är 91 år har sedan några år tillbaka tagit hand om sin make som drabbats av minnesstörningar. I början på året kände hon att det blev för mycket varför hon ansökte om att få komma till ett särskilt boende. Ett av skälen hon angav var att hon också kände att hon fått sämre minne. Men detta avfärdades av vårdcentralen som menade att hon var utbränd till följd av allt jobb med maken. Kvinnan har dessutom smärtor i ben och fot, problem med yrsel och vinglighet och har svårt att resa sig och stå upp.
Men det var inte skäl nog att få flytta till ett särskilt boende.
– Hon har inte det omfattande omvårdnadsbehov som krävs för att bevilja särskilt boende samt att det finns utrymme att bevilja henne ytterligare hemtjänstinsatser, skrev vård- och omsorgsnämnden i avslaget i april i år.
Hemtjänstpersonalens uppfattning var också att 91-åringen som är självständig enbart behöver stöd med praktiska sysslor.
91-åringen överklagade kommunens beslut till Förvaltningsrätten:
– Min rörelseförmåga minskar och jag får svårare och svårare att utföra vardagliga ärenden, motiverade hon.
Dessutom framhöll hon att hon inte längre kan lyfta, bära eller böja sig vilket krävs för att ta hand om sin make som ofta behöver hjälp dygnet runt.
Kvinnans dotter påtalade också att hemsituationen stundtals är ”kaosartad” och att modern är ledsen och orolig och att hon uppgett att ”hon inte längre vill leva”.
Så här skriver Förvaltningsrätten i sitt beslut:
– Kvinnans tydliga fysiska problem är en faktor som måste beaktas vid prövning av frågan om hon ska beviljas särskilt boende. Med tanke på hennes höga ålder kommer hennes hälsoproblem med yrsel, trötthet och värk sannolikt inte minska med tiden.
Förvaltningsrätten anser att den 91-åriga Norrköpingskvinnan behöver ett särskilt boende för att uppnå en skälig levnadsnivå varför hennes överklagan bifalles.