krönika I den Oscarsnominerade polska filmen ”Cold war” reser en kompositör omkring på den polska landsbygden med sin bandspelare för att spela in bybornas sånger. Året är 1949 och partiet har bestämt att den gamla sångskatten ska bilda grunden för ett nytt dans-och sångkompani i det kommunistiska Polen och utgöra en musikalisk spjutspets i den socialistiska kampen. Dans-och sångkompaniet blir snart ett propagandaverktyg för det kommunistiska samhällsbygget och en hyllning till Josef Stalin. En av sångerna, ”Dwa Serduszka”, (två hjärtan), en vemodig folkvisa om längtan och svek, bildar en röd, musikalisk tråd genom filmen, som anpassas efter den politiska och kulturella kontexten. Sången byter skepnad, från folkloristisk ton till stalinistisk hyllning för att till sist bli en melankolisk jazzlåt på en rökig klubb i Paris.

Jag träffar en översättare och filmkritiker från Polen som är verksam i Sverige sedan många år. Vi pratar bland annat om filmen och om det hårdnande politiska och kulturella klimatet i dagens Polen men också om utvecklingen i Sverige. Hon är oroad över polariseringen och den politiska styrningen av kulturen i sitt hemland men också faran för en liknande politisering av kulturlivet i Sverige.

Jag kommer att tänka på den kulturarvsproposition som antogs 2017 med bred majoritet i riksdagen. Vissa formuleringar i propositionen skaver rejält. Den nya museilagen påstås vara ”positiv för jämställdheten mellan kvinnor och män och för möjligheterna att nå ”de integrationspolitiska målen” och kulturarvet sägs vara en ”avgörande resurs i samhällsbygget”. Dessutom ges Statens museer för världskultur uppdraget att motverka segregation och främlingsfientlighet. Kulturen ska användas som ett verktyg för att förverkliga de politiska idéer som de styrande anser vara angelägna just nu. Kommer teatrar och museer tvingas inkludera identitetspolitik och genusperspektiv i sin verksamhet eller ska författare uppfylla könskvoter i sina böcker för att bli publicerade?

Den tidigare kulturministern Alice Bah Kuhnke beordrade Kulturrådet, som årligen delar ut 35 miljoner kronor i litteraturstöd, att ”betona frågan om sexuella trakasserier när stöd delas ut” samt att rådet ”har i uppdrag att driva på frågor om jämställdhet, hbtq, mångfald och tillgänglighet”. För ett år sedan gick flera tunga bokförläggare ut och varnade för hur politiker försöker styra innehållet i den litteratur som ges ut, (SvD).

Några dagar efter mitt samtal med den polska översättaren utnämns Amanda Lind till kulturminister. Hennes intressen inom kulturen är rollspel och tv-serier. Men kulturministern är också demokratiminister. Risken eller frestelsen att använda kulturen som ett politiskt verktyg är uppenbar. I en intervju i ”Studio Ett” säger Amanda Lind: ”Kulturen och konsten ska vara fri utan politisk styrning”. Det är ett välkommet besked men frågan är om det löftet kommer att hållas. Amanda Lind har sagt att hon och Bah Kuhnke ”ligger nära i de politiska frågorna”, ett uttalande som knappast inger förtroende. Att som nybliven demokratiminister hylla islamisten och den tidigare bostadsministern Mehmet Kaplan, som på grund av sitt samröre med fasciströrelsen Grå Vargarna tvingades avgå, är exempel på sällsynt dåligt omdöme. Icke desto mindre är det rimligt att ge Amanda Lind chansen trots en skakig början av hennes ministertid.

Ändå inställer sig den principiella frågan; vilken typ av person är lämplig som kulturminister? Varför inte en utövande konstnär, en kulturperson som åtnjuter respekt både bland allmänheten och inom kulturlivet? Det är inget fel att ha ett förflutet som programledare för Disneyklubben eller att lajva alv men nog borde man kräva en tyngre kulturell förankring än så.

överläkare, författare och skribent