Ledare I svensk politik finns två slags partier: Statsbärarpartier och Oppositionspartier.

Kännetecknet för statsbärarpartierna är att de försöker vinna nästa val på ett sådant sätt att de kan bilda regering utan att behöva förlora efterkommande val.

Att vara statsbärare betyder såldes att planera två valrörelser åt gången. Att följa regeln om att ju mindre du lovar, desto mer kan du hålla. Samt att så intressant som möjligt sälja denna pulversoppa som vore den en äkta Crème Ninon med grädde och champagne.

Det främsta av statsbärarpartier är givetvis Socialdemokraterna. De är en slags folkvalda statsförvaltande byråkrater, som berättar för alla som rekvirera skattemedel att det tyvärr inte går eftersom det saknas pengar.

I värsta fall får partiet skicka fram en tvärvigg till finansminister helt enkelt be alla som vill dra på sig guldbyxor att dra åt pipsvängen.

En statsbärarsosse är en snipig storasyster som utbildat sig till samhällskunskapslärare.

Sedan har vi oppositionspartierna. De är satta till världen för att häcka på läktaren och skälla på de usla fotbollsspelarna.

De har oftast inrättat sig i detta läge för evighet. Deras syfte med tillvaron är att försöka maximera nästa valresultat.

Och om de lyckas nästla sig in i en regering är det ofta på ett kortare besök, ungefär som en gravt rattfull som under två och en halv kilometer kan hålla sig på vägbanan.

Typiska sådana partier är vänsterpartiet och liberalerna.

Men, det ska sägas, dessa gnällmånsar är lika nödvändiga i en demokrati som de trista byråkraterna.

Mellan dessa två ytterligheter befinner sig moderaterna. De vet att de närsomhelst kan kallas till Rosenbad för att styra riket. Det gör att de stundtals är något återhållsamma och verklighetsförankrade.

Men i partiet finns alltid någon nyss avsutten MUF-are som fortfarande tror på partiets söndagsskolepredikningar och har en översimpel lösning att presentera för medierna.

Moderaterna har att välja mellan att ta ansvar för riket och visa mer återhållsamma väljare att de är ett realistiskt alternativ, eller fria till de borgerliga aktivister som är mer intresserade av oppositionism.

Det senare kan ge något mer mandat. Det förra makt.