I slutet av oktober stod Anna Soscia-Nilsson på Himmelstalundshallens is. Yngsta dottern var där med fritids och Anna hjälpte till. Då ringde telefonen.
– Det var från MSB (Myndigheten för samhällsskydd och beredskap reds anm) som undrade om jag kunde tänka mig åka till Liberia i tre månader? Jag fick natten på mig att bestämma mig, berättar Anna via mail från Liberias huvudstad Monrovia.
Det behövdes dock ingen natt för att fatta beslutet.
– Redan på kvällen bestämde jag och min man att jag skulle tacka ja. Barnen var med på beslutet och tyckte att jag ska absolut göra mitt jobb där det behövs.
Dagarna innan det där telefonsamtalet från MSB hade Anna blivit rekryterad av Läkare utan Gränser (MSF) och väntande på sitt första utbildningsmoment i Paris i december. Men det blev det alltså inget av.
I mitten av november lyfte planet mot Liberia. Ett 40-tal personer inom MSB jobbar med ebola där. Det är allt från läkare och sjuksköterskor till psykosociala rådgivare. Anna själv jobbar som kommunikationschef på Ebola Treatment Unit (ETU).
– Min uppgift är att se till att vi har en välfungerande kommunikation med alla partners: African Union (AU), Ministry of Health and Social Welfare (MoHSW) och den kubanska medicinska personalen.
Dagarna ser lite olika ut men för det mesta går Anna upp redan klockan fem.
– Då hinner jag skypa med familjen hemma i Sverige medan de äter sin frukost. Sedan åker jag till ETU:n. Bland annat supportar jag en läkare med olika kommunikationsverktyg.
Hur kommer det sig då, att någon lämnar "trygga Sverige" för att hjälpa andra människor i ett krisområde? Anna förklarar vad som driver henne:
– För mig handlar det om att göra mitt jobb det där behövs mest, i ett team som har samma inställning och utgår ifrån de humanitära principer vi jobbar efter. Det som driver mig är strävan efter en rättvis värld!
Annas jobb går även ut på att möta olika organisationer som Plan International, Rädda Barnen och More Than Me. Och de behövs.
– Alla patienter som är intagna på ETU:n har fått sina hem desinficerade och madrasser brända. De har inget gammalt kvar när de går härifrån. De generösa donationer vi har fått gör att patienterna får några enkla saker att börja sitt nya liv med, säger Anna och berättar att organisationerna skänker allt från madrasser och blöjor till hygienpaket och skolmaterial.
Arbetet kräver ständig uppmärksamhet med den överhängande smittorisken.
– Alla bär skyddsutrustningen när de behandlar och hjälper patienterna. Efteråt förbränns utrustningen. Vi håller våra känslor i styr och humöret uppe även när det är jobbigt. Jag måste vara stark, vi alla måste vara det för våra lokala kollegor. De är kvar här långt efter vi har åkt hem.
Anna berättar att dagarna kan vara jobbiga.
– Speciellt när jag får veta på morgonen att en patient gått bort. När ett barn avlider går det inte att beskriva.
Men det finns även ljusglimtar.
– För tre dagar sedan kunde vi skicka hem tre patienter som hade tillfrisknat. En av dem hade jag träffat! En man, vars fru dog den 11 november, har återvänt till sina två barn och släkt. Mycket har hänt i Liberia men det finns mycket jobb kvar!