Plötsligt hör Karin några män prata arabiska. Sedan känner hon två händer på sina axlar och någon som sparkar till hårt i knävecket så att hon faller bakåt. Huvudet slår så hårt mot backen att hon svimmar av. När hon vaknar till liv igen, är hon inne på biblioteket. Personalen har hjälpt henne upp och snart kommer ambulansen.
Det har nu gått drygt tre månader sedan misshandeln och stölden Karin var med om, strax efter att hon klivit av bussen vid Södertull.
– Jag skulle till Stadsbiblioteket för att lämna ett par minneskort som de pratat in böcker på, säger hon.
Iklädd munkjacka, byxor, solglasögon och sin vita käpp ska hon ta sig den korta sträckan från bussen. Men hon kommer inte långt förrän det händer. Allt sker på en sekund. Nu har bulan i bakhuvudet – den största hon någonsin sett och då har hon sett en hel del under sina 45 år inom vården på ett av storsjukhusen i Stockholm – läkt. Det fysiska är borta. Men ärret i själen finns kvar.
– Att vara gammal och synskadad och bli utsatt så här. Det ger konsekvenser. I stället för att vara ute och njuta av livet och ålderdomen, så är jag bara rädd. Jag vågar inte ens gå ut mitt på dagen. Jag har inte varit inne i stan sedan misshandeln, säger hon.
Vi sitter i köket hemma i ett av bostadsområdena i Norrköping. Det är här Karin spenderar sina dagar. Hon tänker att hon, som synskadad, var ett tacksamt offer – "jag kan ju inte lämna något signalement", som hon säger.
– Polismannen som kom hem till mig på kvällen när det hände sade att han inte varit med om något liknande under sina 26 år inom polisen. Och att brotten mot oss funktionsnedsatta ökar.
Polisanmälan som gjordes är numera nedlagd. Ingen såg något och kan berätta vad som hände Karin.
– Det fanns inga vittnen. Trots att det hände utanför biblioteket klockan tolv, mitt på dagen. Eller så vågar de inte säga något. De är väl rädda att få en kniv i sig. Jag vet inte var den här världen har tagit vägen?
I stället för att straffa de som stal hennes halskedja, berlocken som hon fick som morgongåva av maken och som för henne har ett stort affektionsvärde, och kontanterna i jackfickan, är det hon som straffas.
– Resultatet blev ju att jag sitter inspärrad här. Ensam. Rädd. Efter det här blir livet aldrig normalt igen. Den korta tid jag har kvar, säger hon.
Tårarna rinner nedför hennes kinder.
– Jag hoppas att de här killarna som gjorde det här, om de läser det här, sätter sig in i hur det är att inte se, att bli fråntagen sin frihet och sitt liv den tid man har kvar.
Karin har peppat sig själv att våga gå ut igen, för att komma över rädslan. Att gå runt huset går bra. Men att gå till det lokala centrumet, blev en hemsk upplevelse.
– Så fort jag hörde några prata på ett annat språk, blev jag helt svettig, jag mådde så illa och ville bara komma hem.
Det enda hon vill är att få leva ett så pass normalt liv som möjligt igen.
– Jag vill åka in till stan, höra bruset och gå och äta husmanskost på Lingonfabriken. Men det kan jag inte längre. Jag hoppas att det ska gå över.
Fotnot: Karin heter egentligen något annat.