Jag älskar att äta.
När jag var ett förskolebarn i Göteborg på 60-talet minns jag att det kändes alldeles speciellt när sagosoppa serverades på mitt dagis. Namnet kittlade fantasin och sagogrynen i saftsoppan kändes lena och roliga i munnen.
Hemma åt vi ofta fisk, för det gör man i Göteborg. Eller gjorde, i alla fall. Jag gillade vit fisk men inte att benen raspade i halsen.
För att jag skulle äta upp blev jag mutad med 2 öre för varje ben jag plockade ur fiskköttet och la på tallrikskanten.
Vi som gick i skolan i Finspång på 70-talet bjöds på potatisbullar, pytt i panna och ärtsoppa.
Hos farmor fick jag hemlagade köttbullar. Hon blandade färsen med riven morot, för kött var dyrt och lyxigt.
Varje torsdag mellan 1971 och -73 tittade jag på Alias Smith & Jones och pappa fixade vita bönor, bacon och en skiva stekt vitt bröd. Det var samma mat som cowboyerna åt vid lägerelden medan deras hästar betade i bakgrunden.
För övrigt varvades måltiderna hemma med allt från blodpudding till älgstek.
När jag flyttade hemifrån fortsatte jag, av gammal vana, att köpa och äta blodpudding en gång i veckan… tills jag insåg att jag inte var så förtjust i blodpudding egentligen och faktiskt inte behövde köpa det.
De åren jag var ensamstående med två barn, var jag däremot tacksam över att kunna ta till halvfabrikat och färdigmat ibland.
Nu för tiden äter jag gärna rostade rotfrukter med lökringar och olivolja, friterade räkor, sushi med en gnutta wasabi, lax kryddad med färsk ingefära, koriander eller citron.
Gräddfil med rödlök och löjrom. Sill. Grön ärtsoppa med pepparrotsgrädde. Yoghurt med fetaost. Tzatziki. Och körsbär, vattenmelon, hallon, aprikoser, dadlar … ja nästan alla bär och frukter smakar riktigt bra.
I Nicaragua fick jag ”gallo pinto” varje dag. Ris med svarta bönor.
I Argentina åt jag kött i överflöd. En måltid kunde bestå av tre olika sorters stora köttbitar och en halv tomat. Inget annat till.
I afrikanska länder har jag blivit bjuden på jams, kassava, fufu, mango, matbanan. Men i alla de tio afrikanska länder jag besökt har jag sett och mött väldigt många hungriga människor som aldrig någonsin får äta sig mätta.
Jag brukar tänka att jag är väldigt, väldigt tacksam och priviligerad över att jag har kunnat äta mig mätt varje dag under mitt liv.
Även om vi bor i ett land där de allra, allra flesta får mat varje dag har jag förstås respekt för att alla inte kan äta vad som helst.
Allergier, sjukdomar, diagnoser och andra orsaker kan skapa enorma problem även i Sverige. Det finns de som tycker synd om mig för att jag är nötallergiker.
Det är inte synd om mig.
Nötter är lätt att undvika idag tack vare bra innehållsförteckning och att folk i allmänhet är upplysta.
Det var lite jobbigare när jag var barn. När jag var med farmor hos hennes väninnor och de ville truga på mig bullar med mandel eller hackade nötter på toppen.
– Ta en bulle!
– Nej tack.
– Äsch, du blir inte tjock av en bulle. Ta en bulle!
– Jag är inte rädd för att bli tjock men jag tål tyvärr inte nötter.
– Äsch, det är bara lite på toppen. Det kan du äta. Ta nu en bulle!
Jag avslutar krönikan med ett litet tips inför helgen.
Varför inte laga din favoriträtt och bjuda någon som du tror skulle uppskatta det. Kanske en äldre släkting och kanske passa på att byta lite recept.