På morgonen gillar jag att lyssna på radion, det är princip det första som jag uppfattar när min klockradio drar igång. På helgerna är det som allra bäst när jag kan ta en lång frukost och höra reportage från runt om i världen. Jag har sedan några år tillbaka tagit vuxensteget till P1 vilket är min fasta kanal hemma. När jag var yngre var journalist ett av de yrken jag drömde om, men även om jag älskar att skriva så insåg jag att det inte var journalistiska texter som jag ville skriva. Jag sände även studentradio en tid och det var kul men inget jag gjorde något mer av. Jag blev bibliotekarie istället, vilket också är ett arbete som innefattar information och faktiskt en del skrivande.
Båda yrken innebär möten med alla slags människor och ibland får vi även ta del av deras livsöden, även om vi som bibliotekarier inte söker upp dem aktivt såsom en journalist gör. En del journalister med större risk än andra. Det är inte sällan vi får rapportering om skadade, kidnappade och fängslade journalister. Hur länge har inte Dawit Isaak suttit fängslad i Eritrea? De nu friade Martin och Johan i Etiopien, journalisterna Magnus och Niclas i Syrien som kidnappades av okända män innan de slutligen släpptes och senast i måndags greps några svenska journalister på Krim, men släpptes strax efter. Det finns ett ständigt hot, en utsatthet som du aldrig helt kan skydda dig emot. Förra veckan mördades den svenske radiojournalisten Nils Horner på öppen gata i Kabul. Det var en avrättning för att få tyst på den som berättar för oss andra om livet i en krigszon där yttrandefrihet inte är självklart.
I Afghanistan har 44 journalister mördats sedan 2002 och det är beundransvärt av dem som fortsätter. Det här var en person vars observeringar man lyssnat till på morgnarna och som fick en plats i mitt och andras hem. I söndags sände Godmorgon världen samlade reportage från hans tid som journalist. Dels var det en samling intressanta reportage men dels var det också en historisk återblick över vad som hänt de senaste åren på olika platser. Det var en blandning av hans många intryck och människors berättelser, till exempel ett reportage från en krokodiljakt i ett översvämmat Bangkok. Det är vardagshistorierna som skapar bilden av ett land drabbad av en konflikt eller annan katastrof och ger bättre förståelse för folkets situation än om vi bara fått höra politiker och ledare.
Att vara en utrikeskorrespondent är förmodligen något man jobbat hårt för och det kräver rätt person för jobbet. För det är inte bara kalla fakta vi vill ha när vi är i vårt hem och lyssnar. Vi vill ha det mänskliga och vi vill höra om dem som kämpar vidare, som måste jaga krokodiler, som bygger upp sitt hem efter en katastrof eller demonstrerar mot orättvisor. En bra berättad historia fångar och får oss att lyssna, känna och förhoppningsvis att tänka. Kanske är det just därför jag slår på köksradion lördag morgon, släpper in de människor som i allt det onda som händer i världen visar en otrolig styrka som inte kan annat än inspirera och inge ett hopp om mänskligheten.