âSkriv en krönika om nĂ€r er bil blev stulen.â
Det Àr fler Àn en som har sagt sÄ till mig. Jag Àr tveksam.
En krönika ska vara personlig, visst, men samtidigt ha minst en gnutta samhÀllsperspektiv och helst avsluta med nÄgon sorts poÀng.
Vilken utmaning!
Klockan var tre pÄ eftermiddagen och det var full fart hemma. De besökande barnen dansade, spelade trumma och sjöng för full hals. NÀr hunden skÀllde hysteriskt i hallen tÀnkte jag att det var dags att tacka för showen. Det var just dÄ som maken sÄg bilen svÀnga ut frÄn tomten och köra ivÀg.
AlltsÄ, tjuven har gÄtt in i vÄr hall mitt pÄ ljusa dagen och snott Ät sig bilnycklarna (som absolut inte ska förvaras i hallen, jag vet, jag menar jag vet det nu, och det ska aldrig mer hÀnda, och jag kommer heller aldrig mer ha olÄst ytterdörr, inte ens mitt pÄ dagen nÀr vi och vakthunden Àr hemma).
FinspĂ„ngspolisen och privatpersoner som lĂ€ste mitt inlĂ€gg pĂ„ fb-sidan âFinspĂ„ngs Vakterâ engagerade sig snabbt. Vi fick mĂ„nga tips om liknande bilar pĂ„ udda stĂ€llen, men ingen av dessa bilar var vĂ„r. PĂ„ kvĂ€llen fick maken ett telefonsamtal om att bilen stod i kommungaraget. Han gick dit. Och försvann. Han svarade inte pĂ„ telefonen, men jag tĂ€nkte att han hittat bilen och skrev papper med polisen och att det inte var nĂ„gon tĂ€ckning i parkeringshuset. Det gick en timme och han svarade fortfarande inte i mobilen.
DÄ började jag bli orolig pÄ riktigt.
Med min pudel som sÀllskap styrde jag stegen mot kommungaraget. DÀr var det mörkt och tyst. I samma veva kom en Securitasvakt.
âHej, min man Ă€r borta och vĂ„r bil blev stulen i eftermiddags och det ringde nĂ„gon som sa att den stĂ„r i kommunens parkeringshus och han gick dit och nu Ă€r han bortaâ, sa jag utan att andas.
âOj dĂ„â sa vakten, och jag tyckte nog att han sĂ„g lite förskrĂ€ckt ut.
âKan du gĂ„ in och se om han ligger nerslagen?â, undrade jag.
Han gick in. Och försvann han ocksÄ. DÄ ringde min syster, som befann sig hemma hos mig, och sa att polisen var dÀr. Eftersom jag, vis av erfarenhet, hade lÄst dörren, som inte gÄr att öppna
inifrÄn utan nyckel, var min syster tvungen att ropa till poliserna att hon var inlÄst och inte kunde öppna. Hon kunde slÀppa in dem via altandörren.
Sedan skÀmdes min syster över mig. Hon tycker inte att normala mÀnniskor ska ha en skyltdocka i vardagsrummet. Att skyltdockans ena arm ligger pÄ en hylla, tycker hon Àr Ànnu vÀrre. Att det stod en trave med skokartonger mitt pÄ golvet och sÄg ut som stöldgods (enligt systern) var ocksÄ pinsamt. (Fast det var skÀnkta skor frÄn Skofynd som jag via HjÀlpsamma FinspÄngare skulle hjÀlpa till att förmedla till behövande.)
Poliserna var proffsiga och vad de egentligen tÀnkte gick inte att avlÀsa i deras ansikten.
Hur som helst, sÄ kom bilen tillrÀtta tack vare en uppmÀrksam och snÀll kommunanstÀlld med bra sifferminne. Det hÀr var den korta versionen av bilstölden. Men hur ska jag fÄ till en bra avslutning pÄ krönikan? Ingen aning, fast kanske att fb-gruppen FinspÄngs Vakter kan vara riktigt bra och att det finns massor av hjÀlpsamma mÀnniskor hÀr (och bara nÄgra enstaka tjuvar). Och nÀr jag ÀndÄ
redan nÀmnt kontaktnÀtet HjÀlpsamma FinspÄngare kan jag komplettera med hur mÄnga det faktiskt finns som gÀrna stÀller upp för den som pÄ olika sÀtt och av olika anledningar hamnat utanför vÄrt lagstadgade skyddsnÀt. Jag har förmÄnen att fÄ vara en av spindlarna i nÀtverket som bland annat har förmedlat fina barnvagnar, nya skor och pengar till mediciner.
Tack till alla fina finspÄngare som tÀnker pÄ och stÀller upp för medmÀnniskor pÄ olika sÀtt.
Det tycker jag kan vara en bra avslutning.
Fast nÄgon kanske undrar vad som hÀnde med maken?
Jo, nÀr han hittat bilen och skulle ringa polisen dog hans telefon i kylan.
DÄ gick han in pÄ ICA och lÄnade deras. (För dÀr Àr de ocksÄ sÄ himla schysta och stÀller upp nÀr det behövs).