Jag tror inte på människor som säger att de aldrig tycker det är tråkigt att gå till jobbet. Alla tycker någon gång att det tar emot att gå till sitt jobb, det är jag övertygad om. Men, när de sen kommer dit kanske de kommer på andra tankar, kanske tack vare arbetskamrater, arbetsuppgifter eller något annat som plötsligt kan inträffa på arbetsplatsen. Kanske de möter någon på väg till arbetet som vänder deras motvilja att gå dit? Någon som får dem att komma i en annan sinnesstämning. Kan det vara så att ett vänligt leende eller till och med ett vänligt ord på väg till arbetet kan förändra en hel dag?
Det kan i och för sig vända vilken dag som helst från moll till dur. Jag och min gubbe skjutsade för ett par veckor sedan en av våra söner till Arlanda. Vi åkte hemifrån klockan två på morgonen. När vi sen på vägen hem igen, var lite trötta och redan saknade sonen och tänkte att vi skulle stanna för att köpa kaffe, fanns det inte i min tanke att personen på bensinmacken skulle göra att jag flera gånger den dagen skulle dra på munnen, få en glad känsla och tänka på honom. Det han sa var inget revolutionerande, men det satt så klockrent där klockan fem på söndagsmorgonen. Gubben och jag kom fram till kassan med två muggar kaffe och en chokladbit. ”Ni ska inte ha två chokladbitar, det är två för femton kronor? Då har ni ju en till eftermiddagskaffet också”. Det sista jag tänkte på där på morgonen klockan fem var nog mitt kaffe jag säkert skulle komma att dricka på eftermiddagen, om nästan tolv timmar. Men hans sätt att säga det fick mig att känna en värme, en känsla av att han ville vara vänlig när han såg två trötta, lite sorgsna själar komma in på macken.
Jag har ett jätteroligt jobb, men det är långt ifrån alla dagar jag känner att jag hoppar ur sägen för att snabbare än snabbast komma iväg till jobbet. För ett litet tag sen hade jag ett jobbigt möte inplanerat. Det vara ett möte med en person som hört av sig till mig och ville träffa mig på ett möte, eller rättare sagt, min chef hade bett den här personen att ha ett möte med mig. Oerhört jobbigt tyckte jag och när dagen D kom så funderade jag på om jag inte var lite sjuk i alla fall, kanske var tvungen att sjukskriva mig. Jag som så sällan är sjuk, kan ju absolut stanna hemma bara för att få slippa det där hemska mötet som var inplanerat. Men sen kom jag på att efter mötet, har jag två träningspass, de kan jag absolut inte missa. Jag kan ju inte vara sjuk och sen en timme senare vara så frisk att jag kan instruera två träningspass. Nej, jag var tvungen att ta tjuren vid hornen och gå på mötet, för annars skulle jag inte kunna få träna. Sen det mötet, sjunger jag på väg till jobbet. Det är inte klokt vad ord från en klok människa kan göra under. Den här människan fick mig att se mig själv, se vem jag är och utgå från mig själv och sen använda det i mitt jobb.
Snart kanske sången dock tystnar och jag inte längre har så positiva tongångar på vägen till jobbet. Men då hoppas jag att mina minnen från det ”hemska” mötet kommer tillbaka och jag åter får tillbaka den där känslan som gör att jag sjunger på min väg till jobbet igen.