Det var ett tag sedan jag skrev sist. Tiden har varit oändlig, verkligheten tidlös, ändå har mycket hänt.
Det största och viktigaste för mig är att jag hittat läkare som äntligen tror på mig och som jag känner verkligen helhjärtat satt sig in i mig och mina långvariga, psykiska plågor.
Läkare har diagnosticerat mig med ”bipolär affektiv sjukdom” och jag har sedan i tisdags börjat behandlats därefter med nya läkemedel. Jag har även täta uppföljningssamtal inbokade för att säkerställa att medicinerna fungerar som de ska, att jag kommer upp i rätt dos- att de är rätt behandling för mig. Har man utvecklat bipolär sjukdom så hjälper inte enbart antidepressiva läkemedel utan de snarare förvärrar sjukdomstillståndet; de depressiva skoven blandat med maniska skov blir tätare och de ”friska” perioderna färre.
Det kanske är uttråkande att läsa om mig och mitt sköra psyke men det handlar inte bara om mig: i det stora hela handlar det om alla drabbade, om de som inte vågar söka vård och om de som söker vård men inte får rätt individ-anpassad vård.
Det talas mer om psykisk ohälsa men sällan om allvarligare psykiska sjukdomar. Gränserna mellan diverse psykiska sjukdomar är ofta hårfina och det är därför svårt att veta exakt vad patienten lider av, särskilt då denne även kan lida av flera, liknande sjukdomar samtidigt.
Det gäller därför att vara som starkast när man egentligen är som svagast, kämpa för att hitta rätt läkare som är lyhörd och frågar vad patienten själv tycker om behandlingen, om h*n märker några förbättringar kontra försämringar.
Min fördel är att jag är hjälpsökande. När jag hösten 2015 erbjöds antidepressiva väcktes ett hopp inom mig och jag gav de en ärlig chans. Efter månader då jag inte märkt någon förbättring så slutade jag men har sedan ätit olika antidepressiva blandat med andra läkemedel till och från.
Sedan vintern i fjol tills den första juli i år har jag ätit mina läkemedel kontinuerligt, utan att ha blivit bättre- snarare sämre.
Jag har haft mitt sämsta år någonsin hittills, kämpat varje dag för att orka leva, jag har självmedicinerat, skadat mig själv både psykiskt och fysiskt och jag har hatat mig själv. Jag vet inte hur många nätter jag spenderat med att älta i princip allt dåligt jag gjort i mitt liv, förstorat upp det i mitt huvud och alltid nått slutsatsen att jag är en sorglig person som bara är skit. Att jag inte är värd det här livet. Allt jag gjort mot mig själv har satt djupa ärr i mig, något jag inte talar högt om.
Att få den här diagnosen har gett mig förklaringar på så mycket men också fått mig att bryta ihop av det faktum att allt jag och mina närmsta fått genomlida kanske kunde ha förhindrats om jag fått rätt hjälp tidigare. Jag har ändå tur som fått diagnosen nu i ung ålder.
Vissa får inte diagnos och rätt behandling förrän sent i livet och vissa får- tragiskt nog- aldrig rätt hjälp.
Bipolära personer löper ca 10-20 procent större risk att ta sitt liv jämfört med en psykiskt frisk person. Det talar vi ytterst sällan om.
Genom att vara lika öppna och tala om psykiska sjukdomar på samma sätt vi talar om fysiska, kanske fler vågar söka hjälp, vården förbättras, fler få rätt vård och färre personer behöver dö till följd av sin sjukdom. Det här har på många olika sätt varit en jobbig krönika att skriva men också otroligt viktig.
Det här är ett ämne vi måste våga prata om. Ingen ska behöva känna sig ensam. Alla har rätt till att få stöd och alla har rätt till att få rätt vård.