Att vara ensam kan vara underbart samtidigt som att vara ensam kan vara en känsla av katastrof. Det handlar många gånger om ensamheten är vald eller inte för dess känsla. Att själv välja att vara ensam är en stark handling och kan ibland uppfattas som om man inte vill umgås, det blir oartigt att vilja gå sin egen ensamma väg.
Att vara ensam i en tvåsamhet, att uppleva känslan av att vara ensam när man är tillsammans med andra människor, sin partner eller någon annan som finns i närheten är något som jag inte önskar någon. Men jag tror nog att det finns människor som har det så i sin vardag. Människor som andra inte ens ser, medvetet eller omedvetet. De måste känna en oerhörd ensamhet.
Helt ensam i min föreställning om att vara ensam har jag aldrig varit. Jag har aldrig bott själv.
När jag flyttade från mamma och pappa, flyttade jag direkt ihop med min gubbe och så har det förblivit. Utan min gubbe skulle jag definitivt känna ensamhet och då menar jag Ensamhet med stort E.
Jag tycker om att vara för mig själv, ensam, men kan det vara för att jag väljer det själv?
Man kan i och för sig till och med säga att jag har ett stort behov av att få vara just den sortens ensam. Det är då jag hämtar tillbaka mig själv, känner att jag får en ro i själen.
När jag läste till idrottslärare åkte jag på de obligatoriska resor som ingår i utbildningen. Två av dessa var en resa till Idre och den andra var att paddla kanot. De hade som mål att utbilda oss i själva händelserna men det fanns även andra mål med resorna.
När vi åkte till fjälls så fanns det ett tillfälle när vi skulle få känna på ensamhet. Vi åkte längdskidor på en lång rad, siste man fick i uppgift att stanna och vänta ensam i fem minuter. När den som då blev sist inte längre såg den som stannat skulle den personen stanna och vänta tills den som var efter kom ifatt. Så stannade hela raddan, så att alla vara ”ensamma” i fem minuter. Jag, den studerande, egenföretagande trebarnsmamman, njöt av att få vara ensam. Alla njöt dock inte som jag. Det var många som tyckte det var jobbigt, att behöva vara ensamma mitt i skogen nedanför fjället.
Jag kunde då inte alls förstå deras reaktion men har sen insett att alla inte tycker om att vara ensamma. När vi sen åkte på resa nummer två, en strapats längs ett vattendrag i kanoter och kajaker, med första mål att lära oss leva ute i ”vildmarken” helt utan bekvämligheter fanns ett annat mål. Vi skulle umgås hela tiden. Det tyckte jag var jättejobbigt.
Juletid, en högtid då medier sprutar ut att det är just under julens firande som vi ska umgås med våra nära och kära mer än någonsin. Vi ska vara tillsammans och mysa.
Men alla de som inte har någon att vara tillsammans och mysa med då? Kan du den här julen dela med dig av dig själv för någon som är ensam?