Att de är latare gör också att de är sämre rustade för att klara förändringar i sin miljö.
Det var för 8 000 år sedan som man i Sydostasien gjorde vilda djungelhöns till husdjur. Då var det tuppfäktning som aveln inriktade sig på. Först på 1900-talet började människor avla fram höns för matproduktion.
Under alla åren i fångenskap har hönsraser förändrats genetiskt.
Christina Lindqvist, doktorand i etologi, har undersökt vad detta fått för konsekvenser för djurens förmåga till anpassning.
- Utforskande beteende, inlärningsförmåga och aktiv respons på förändringar är nödvändiga egenskaper hos naturligt levande djur. Hos djur i fångenskap är detta förmodligen inte lika viktigt eftersom de lever i en stabil miljö, säger hon, i en kommentar.
Christina Lindqvist har främst studerat värphöns av rasen vit leghorn och jämfört dem med djungelhöns i fångenskap. Speciellt har hon studerat födosöksbeteendet.