Ofta får jag frågan "hur går det på jobbet?” och jag svarar utan att tänka efter:
"Jodå, det går bara bra."
I ärlighetens namn har jag ingen aning, för jag har inte varit där.
Jag är sjukskriven. Olika slags läkare, vars titlar jag inte minns, har diagnosticerat mig med depression – en sjukdom som inte syns. Negativa tankar har etsat sig fast i mitt inre och finns på något sätt alltid med mig, även fast jag kanske inte alltid låter andra se det. Det blåser åt alla håll och jag kan inte tänka klart. Många känslor är så överväldigande att jag inte vet hur jag ska bemästra dem. De föder en ångest som är svår att mota bort, omöjlig att bortse ifrån.
Lider man av något fysiskt besvär så blir man antagligen inte ifrågasatt på samma sätt som en person som lider av psykisk ohälsa. Har man till exempel brutit armen så är det okej att försöka leva sitt vanliga liv – så länge armen inte gör ont. Andra ser ditt bandage och förstår då att du har ont. Ångest och oro syns inte på utsidan.
Det finns även de som säger att de är deprimerade för att beskriva sin sinnesstämning just då, till exempel för att vädret är grått en viss dag, för att den är uttråkad, trött och ledsen. Många använder även ordet ”söndagsångest”, när det kanske egentligen mest känts som att helgen varit för kort.
Ett slarvigt användande av sådana begrepp förminskar de som faktiskt är diagnostiserade med ångest och depression och framförallt så minskar det deras trovärdighet. Hur ska man kunna avgöra vilka som faktiskt är deprimerade och vilka som använder det som ett vardagligt uttryck?
En del anser att personer med psykisk ohälsa överdriver. Jag har många gånger fått höra ”gå och lägg dig lite så känns det bättre sen” eller ”tänk positivt istället”. Absolut, jag försöker men det är lättare sagt än gjort. Jag tror att alla som fick möjligheten att välja skulle välja att vara friska. Sjuk är inget man vill vara.
Jag pratar öppet om hur jag mår med mina vänner men skäms inför andra, ständigt förföljd av tanken på vad andra tycker och tänker om mig. Vad kan jag som sjukskriven göra utan att bli ifrågasatt? Kan jag skratta och ha kul, trots att jag inte är på jobbet? Jag är inte bara rädd för att bli ifrågasatt av andra, jag ifrågasätter även ständigt mig själv. Är jag verkligen deprimerad? Vissa dagar orkar jag städa lägenheten, sminka mig, träffa vänner, laga mat medan jag andra dagar är tömd på energi.
Jag går klädd i pyjamasbyxor, sovtröja och tofflor, orkar inte duscha och låter håret vara flottigt, struntar i all disk på diskbänken och sitter i soffan eller ligger i sängen en hel dag.
Med sjukdomen kommer också bräckligheten. Jag klarar inte av känslan av att ha krav på mig, att veta att jag har en massa måsten att ta itu med, det faktum att jag vet att jag så småningom måste kliva upp ur sängen kan vara nog så stressande.
Jag vet att jag är långt ifrån ensam. Ungefär 1,4 miljoner människor i Sverige, där majoriteten är kvinnor, lider av psykisk ohälsa. I åldersspannet 16-24 drabbas allt fler av psykiska besvär som ångest och oro.
2015 tog ungefär 1550 människor livet av sig. En fasansfullt hög siffra. Jag tror på öppenhet, att våga vara ärliga mot varandra för att också kunna ge varandra bästa möjliga stöd. Jag tror på att omgivningen vill hjälpa, de behöver bara rätt verktyg.