Jag vill spola tillbaka tiden till den 5:e april 1997, då ett 30-årigt ungt par stod på en terminal på Arlanda och med en obeskrivlig spänning och förväntan väntade på något som skulle förändra deras liv för alltid- en snart tre månader gammal liten flicka från Sydkorea skulle snart anlända. Den dagen, den 5:e april 1997 stormade lyckokänslorna för paret. De var så överväldigade och förväntansfulla att efter så många försök och så lång väntan, äntligen ha turen att få bli föräldrar.
Det där, som jag tidigare skrivit om, det mest oviktiga och oväsentliga, det biologiska fanns det inte en tanke på då och har heller aldrig funnits efteråt.
Euforin när de äntligen fick se sin lilla flicka kan nog bara en förälder förstå.
Att hon var född av någon annan i ett annat land spelade ingen roll, hon var deras bebis, det här var som vilken föräldralycka som helst.
Som alla som läser detta säkert redan förstått så var den lilla flickan jag. Sedan
den dagen då jag kom till Sverige, den 5:e april 1997, har det unga paret, mina fina, älskade föräldrar gjort precis allt för mig.
De har alltid funnits där när jag och min lillebror - som de likt mig hämtade på Arlanda, tre år senare- behövt dem, satt sina egna viljor och behov åt sidan för att uppfylla våra. De har gett oss en trygg och stabil grund att stå på, alltid pushat för att följa våra drömmar och vad som känns rätt för oss, alltid givit oss utrymme att utvecklas.
Speciellt under den här hösten, vintern och nu våren har de varit otroliga. De har alltid lyssnat när jag velat prata och även respekterat när jag inte orkat prata med någon och då gett mig den tid jag behöver.
Nu 20 år senare fyller de båda 50 år och de är fortfarande mina hjältar, mina och Adams största supportrar och våra livlinor när vi faller.
Till vår fina mamma och pappa: ni har utvecklats och växt så mycket på olika sätt under alla dessa år men på något sätt ändå alltid vuxit tillsammans. Det är ganska unikt och något jag alltid kommer att sträva efter. Ni är ömma och varma emot varandra, talar till varandra med respekt, går aldrig och lägger er osams och ni unnar er egentid och hittar på saker tillsammans. Ni har lärt mig vad äkta kärlek är och ni har visat mig hur jag vill leva mitt liv med min livs kärlek. Jag är så otroligt stolt över er och allt ni har åstadkommit, både era egna inre resor och er långa resa tillsammans.
Jag har nog aldrig tackat er på riktigt, visat ordentligt hur tacksam jag är för allt ni givit mig och gjort för mig.
Ni har alltid varit mina största förebilder och ni har alltid gett mig allt jag behöver.
Ni är några av de finaste och mest omtänksamma människorna jag vet. Mamma fyllde den 26:e mars och pappa den 4:e april så den här texten blir lite i efterskott.
Grattis på era 50-årsdagar mamma och pappa. Jag älskar er oändligt.
Glöm inte att ålder bara är en siffra.