Det går en björn i Simonstorp. En BJÖRN.
En livs levande, lurvig, bastant nalle med höstfluffig päls, små öron och en pyttesvans. Eller ... Hur var det nu?
Just den här dagen satt jag som nyhetschef. Jag vet inte om ni vet detta men vi journalister är lite ... speciella sådär. När ett bra tips kommer in startar jakten på den bra nyheten.
Vi började prata om det på redaktionen. Är det möjligt? Finns det björn i Simonstorp?
Någon drog sig till minnes: Jodå, det har ju funnits björn på Vikbolandet, om än för länge sedan.
Vi startar upp maskineriet.
Vem kom med tipset? Jo, det stod i ett inskickat noteratmaterial. ”På promenaden fick vi se det ovanliga, kronhjort och björn i Simonstorp.”
Ok. Nu då? Hur får man tag i dessa röster bakom tangenterna? De som skickar in detta material till oss och som vi sedan publicerar på våra familjesidor.
Tipset kom ganska sent på kvällen så det föll på kvällsjobbarens lott att kolla upp det. Efter ett, två, tre - kanske 30 – samtal får han fatt i ett nummer. Inget svar.
Ett par dagar senare jagade vi vidare. Denna gången ringde jag själv. Tanken att vi är de enda som vet att det finns björn i Simonstorp ... Tanken att vi är de som kommer att avslöja det ... Tanken att vi kommer att åka ut och leta efter denna nalle. Finns det bild på den? Vad säger Länsstyrelsen i Östergötland? Vad säger experter? Hur vanligt är det att björn traskar såhär långt ner?
Vilka har sett den fluffiga kamraten traska runt i skogarna? Rädslan? Hur är det med den?
Ja, ni hajar.
Jag gick igång på alla cylindrar. Så här i efterhand är jag glad över att min kära kvällsreporter den kvällen inte vred nacken av mig i ren frustration. Det hade varit befogat annars. När jag går igång på ett tips gör jag det ordentligt.
Jag kan skratta lite åt mig själv när jag i efterhand tänker på hur jag satt där på pendeltåget och googlade. Och googlade. Och googlade. ”Hur vanligt är det egentligen med björn såhär långt söderöver”.
Well. Jag är den förste att erkänna. Det är inte alls vanligt. Jag hade fel. Jag hade så fel så att det är skrattretande. Det finns ingen björn i Simonstorp. Åminstone inte utöver de män som bär namnet.
Den omtalade björn som jag gick igång så ofantligt på var av papp. Utsatt i skogen för att skjuta pil på, vilket mannen i andra änden av luren vänligt berättade för mig efter denna intensiva björnjakt från vårt håll.
På frågan om hur vanligt det är med björn härnere kan jag nu alltså med enkelhet säga, inte alls vanligt, faktiskt.