Bara för att vi inte talar om det betyder det inte att det inte existerar. Det går inte tiga ut ett samhällsproblem så som psykisk ohälsa. Det går inte att ignorera människor som mår dåligt. Jag har ingen utbildning i ämnet, så ta inte detta som vetenskap. Men jag är fast besluten att tro att ju mer ett problem tabubeläggs och ignoreras – desto mer ökar det.
Självmordstankar är en stor del av många människors liv. Det sker cirka 30 självmord i veckan bara i Sverige. Serien: "30 liv i veckan" har risats och rosats. Så även denna artikelserie. Men jag tror ändå att det blir missriktat att kritisera skriverier kring självmord. Det leder inte till att problemet försvinner, även om jag förstår argumenten.
Jag vet om debatten. Jag vet att det anses finnas en risk i att skriverier om självmord och självmordstankar fungerar som en trigger. Men det finns också forskning som säger motsatsen. Jag frågar mig: ska vi ignorera de människor vars liv kantas av en vardag drabbad av självmord?
Ska vi glömma att det existerar? Ska vi hålla tyst?
30 liv i veckan. Dessa 30 liv har anhöriga. Vi pratar kanske 10-15 nära anhöriga per person. Vi pratar alltså kanske 300-450 liv per vecka som berörs av ett självmord. På ett år är det 52 veckor. Räkna själv hur många människor i Sverige som berörs av det här. Varje år. Varje månad. Varje vecka och varje dag.
I min värld kan vi inte bara se förbi de här människorna. Inte heller tror jag att vi hjälper psykisk ohälsa genom att sopa problemen under mattan.
Som Stina här intill säger: Hon tänker inte skämmas längre. Nej, varför skulle hon? Varför är det okej för oss odrabbade att sätta ribban för vad som är okej och inte. Alla drabbade jag talat med, och det har varit några stycken nu i och med den här artikelserien, vill höja rösten.
Man vill prata om det. Man vill bryta tabut. Vem har bestämt att de inte har rätt att yttra sin röst? Vem bestämmer att det obekväma ska tigas ut?
Under tiden den här serien pågått har flera människor i länet avslutat sina liv. Vi måste prata om det. Vi måste förebygga. Vi måste ta det här på allvar. Vi måste våga ställa oss upp och ställa den allvarliga frågan: 'Har du självmordstankar', när vi märker att någon mår dåligt.
Vi måste våga prata om det här. Först då kan vi utbilda människor i att se tecken som annars är svårtydda. Ett enda räddat liv är värt alla obekväma känslor debatten skapar, om du frågar mig. 29 liv i veckan är alldeles otroligt mycket för mycket det med. Men det är iallafall inte 30.
Som Stinas armband säger: Suicide Zero.