– Jag gick en grundkurs i jordbruk och tänkte studera vidare till agronom, men så dök det upp en annons om att polisen sökte personal och att man skulle få betalt under utbildningen så jag sökte och kom in.
Som färsk polis var det fotarbete som gällde och Göran Eriksson patrullerade Västtyska ambassaden efter ockupationen 1975, sedan blev han kvar i Östermalms vaktdistrikt.
– En morgon fick jag ett telefonsamtal från en man som undrade om Djurgårdsbron håller för de 15 elefanter som rymt, samtidigt som jag ska försöka ta reda på det ser jag i ögonvrån hur kollegorna skrattar, det visade sig vara en kollega som ringt. Som färsking utsattes man för en del skämt, säger Göran Eriksson.
Efter tre års grundutbildning i Stockholm fick han 1979 en polistjänst i Norrköping.
– Vi hade ju familjejordbruket på Vikbolandet och jag hjälpte till så ofta jag kunde och det blev ju lättare om jag jobbade i Norrköping, säger Göran Eriksson.
På den tiden fanns det sex turlag i Norrköping med 20 man i varje och det var en helt annan tid på många sätt.
– Enda uteställena var i princip Palace, Bankiren, Knäppingen och raggare som körde runt Nya torget, det var knappt något folk ute på nätterna, såg vi någon blev han kontrollerad.
Poliserna patrullerade i sina kappor, vita batonger och vita koppel och turlaget var tryggheten.
– Det fanns ingen annan backup, inga krisgrupper eller handledning. I turlaget var sammanhållningen enorm, men jag upplevde inte att vi höll varan om ryggen för att mörka något. Men visst fanns det en hierarki där den äldste var den informella ledaren.
Ofta åkte man in till stationen och tog sin kvällsmacka och Göran Eriksson saknar de där goda stunderna.
– Jag har aldrig skrattat så mycket, det fanns så goda historieberättare och det hände inte så mycket på nätterna på den tiden, så det fanns plats för både historier och skratt.
De är ett bra gäng på ungdomssektionen nu också men man har mindre möjligheter att få tiden att räcka till, stress gör skratten färre.
Göran Eriksson åkte radiobil i tio år och natten då Palme gick på bio gjorde han repmånad som fallskärmsjägare.
– Just då jobbade jag ju inte som polis, men vi fick kryptade meddelanden om hög beredskap i hela landet.
1989 började Göran som kvarterspolis och blev i Ektorp och Vilbergen känd som Göran Polis.
Då blev det till att börja patrullera igen, vilket gjorde att han snabbt fick kontakt med folk.
– Vi hade öppet för allmänheten varje tisdag och lärde snabbt känna fastighetsförvaltarna, vaktmästaren, pensionärsorganisationerna, de på fritidsgården och i skolorna, affärsidkarna – alla visste vem man var.
Göran menar att det var helt rätt tänkt, det fanns så mycket att förebygga och han var ofta i skolorna och föreläste om bland annat trafikvett och lag och rätt.
1997 tog närpolisen över.
– Alla förstod nog inte hur mycket förebyggande jobb kvarterspolisen gjort, jag kunde till exempel ge moppepojkarna som körde olagligt en folder med trafikmärken som de skulle lära sig på en vecka för då skulle det bli ett strängt förhör, istället för att skriva ut böter och inte bry sig mer.
– Jag har aldrig sagt något dumt till någon ungdom utan alltid visat dem respekt och fått respekt tillbaka, jag var aldrig rädd i mitt område.
Och så berättar han om en natt när han blev kallad till ett lägenhetsbråk där flera stora karlar festade.
– Jag ringde på för att lugna ner, men han som öppnade gillade inte polisen, men så sa hans mamma som fick syn på mig att du rör inte min kvarterspolis, hennes ord var lag så han tystnade.
Under en period satt ungdomspolisen i Folkbladets gamla lokal i Ektorp, bra på så vis att ungdomarna inte tyckte att det var lika jobbigt att komma dit som till polishuset, men ungdomspoliserna började röra sig allt mer sällan ute i områdena, samtidigt som man profilerade sig allt mer. Alkohol, moppar, narkotika och utbildningar i skolorna.
– Jag jobbade som ungdomsutredare där fram till 2012 när vi flyttade till polishuset. Innan dess hade Rikspolisstyrelsen varit på besök eftersom vi var mest effektiva i hela Sverige – nu finns ingenting kvar.
Göran Eriksson som nu innan han går i pension jobbar som förundersökningsutredare på det som fortfarande kallas ungdomssektionen tycker att man har tappat mycket av det förebyggande arbetet.
– Vi är en utredningsgrupp med tre ungdomshandläggare och en gruppchef, ungdomssektionen har ju blivit områdespoliser.
Just den dagen intervjun sker består områdespolisen av en polis som för dagen ska till Valdemarsvik, för som han säger visa upp sig.
– Polisen är viktigare än vad man kanske tror. Fungerar den så blir inte sjukhuset så belastat, misshandeln minskar liksom den psykiska ohälsan, socialen belastas mindre liksom skolan och trafiken, polisen ska inte bara jobba repressivt, säger Göran Eriksson.
Han tycker absolut inte att dagens ungdom är värre än tidigare generationer.
– Med dagens teknik är det så lätt att i ilska skicka något på sociala medier, det kunde man inte förr, däremot är det nog så att föräldrar nu för tiden curlar fram sina barn på ett annat sätt. På 80-talet var inga ungar ute sent, men nu är det en ny generation föräldrar.
I april fyllde Göran Eriksson 63 år och han tycker att det är en bra tid att kliva av nu.
– Nu blir det jordbruk för hela slanten och det ska bli skönt att slipa oron för alla utredningar och jag hoppas att polisen kan utreda ungdomsbrotten inom tidsfristerna i framtiden.