"Så här kan det inte sluta"

Åsa Liedholm kan inte hålla tillbaka tårarna.

– Det är exakt likadant. De har byggt upp allt exakt likadant, säger hon.

– En otroligt märklig känsla, säger hennes make, Mats Liedholm.

Tillsammans med barnen Johanna, 18, Sofia, nästan 9, Rebecka, 7, och Jacob, 5, går de runt på hotellområdet där familjens bungalow låg för tio år sedan. Åsa Liedholm pekar mot poolområdet och berättar för de mindre barnen hur femårige Samuel och Beata, 15 månader, brukade leka där. Syskonen som de tre mindre barnen aldrig fick träffa.

– Vad tänker du på pappa? frågar Sofia.

– Jag tänker på att det ser precis ut som vi gjorde när vi kom hit på julafton.

– Är det samma människor här?

– Nej, de flesta som var här då finns inte längre.

Det är första gången som Mats, Åsa och Johanna Liedholm är i Thailand efter tsunamin. Han ville resa ner redan samma vår, se förödelsen och försöka förstå vattnets kraft, men var inte frisk nog. Läkarna sade nej.

Att åka hit när det var fint igen var aldrig aktuellt.

Jordbävningen utanför Indonesien i Indiska oceanen var en av de kraftigaste som någonsin uppmätts. När den efterföljande tsunamin träffade stora delar av den sydostasiatiska kusten miste hundratusentals människor livet, ännu fler skadades och miljontals blev hemlösa.

"Pappa, mamma, varför springer alla människor?"

Mats Liedholm minns Samuels ord när familjen befann sig i sin bungalow efter frukosten.

– Då kom folk springande från poolområdet och uppåt mellan husen. Min första tanke var att det var ett farligt djur som kommit ner från nationalparken.

Han sade åt barnen att gå bort från fönstret. Luftkonditioneringen var på, så inget hördes. Men han såg vatten tränga in under badrumsdörren.

– Då ropade Samuel "det kommer vatten". Sedan tog det väl en halv sekund, så exploderade allting, säger Mats Liedholm.

Tio år senare råder stillhet på Nang Thong-stranden när familjen Liedholm går ner mot vattnet. Klockan är strax efter tio, precis som när jättevågorna drog in över Khao Lak. De känner inte igen sig.

– Det skulle vara fantastiskt att kunna få en känsla för var vi hamnade någonstans, men det i princip är omöjligt att bilda sig den uppfattningen, givet att det ser normalt ut igen, säger Mats Liedholm.

Han berättar hur de tänkte efter katastrofen som tog Samuel och Beata ifrån dem.

– Vi kände väldigt starkt att så här kan det inte sluta. Vi hade varandra och vi hade Johanna, och vi hade en skyldighet gentemot henne att skapa en så normal tillvaro igen som vi någonsin kunde. Se om livet kan segra.

De har fortsatt att resa, men valt att återvända till Khao Lak först nu.

– Det känns väldigt rätt att göra det, säger Åsa Liedholm. Det känns som att vi var mogna för det här nu, att åka hit. Det känns som ett sätt att... jag vet inte, hedra är ett så pompöst ord, men ägna lite extra tanke åt Samuel och Beata. (TT:s utsände)