Ensamt träd minner om förlorade barn

Vattnet är ljummet, men himlen är mulen och det är glest med folk på Nang Thong-stranden dagen före julafton. Rader av solstolar gapar tomma, och många turister väljer en promenad i stället för bad trots att eftermiddagen är svettig.

På annandag jul är det tio år sedan jordbävningen under Indiska Oceanen skapade en jättevåg som krossade nästan allt i sin väg när den träffade land. Tio år sedan tusentals människor, varav nära femhundra svenskar, miste livet i Khao Lak.

Men katastrofens spår är bortrensade och bortbyggda sedan flera år tillbaka. På Nang Thong-stranden berättar inget historien om människorna som slutade finnas den där dagen för snart tio år sedan.

Med ett litet undantag.

Ett av de många träden som kantar den långa stranden är smyckat med små änglar, hjärtan, glitter, blommor och snäckskal. Och fotografier. Alla märkta med samma datum: 26–12–2004.

"Vårt lilla hjärta, vi saknar dig så", står det på svenska under bilden av en leende flicka.

Hon blev nio år gammal.

Människor går förbi nere på stranden. Några stannar och tittar på trädet en stund, men går snart vidare.

Förutom en blond kvinna i sarong. Hon går ner på knä vid trädet och placerar noggrant nya snäckskal på dess spretiga rötter. Reser sig, och kastar girlanger över grenarna ovanför med hjälp av en sten.

– Det är min son. Tim, säger hon och pekar på ett fotografi av en blond liten pojke.

Han ler stort på bilden.

Kvinnan heter Andrea och är från München. Varje år reser hon till Nang Thong-stranden och gör det fint vid minnesplatsen.

– Vi började året efter, och vi fyller på varje år för att göra det färggladare. Det är som att lämna honom ensam om vi inte kommer.

De första åren efter sonens död dekorerade Andrea en palm där hon och Tim brukade lägga sina skor när de gick ner till stranden.

– Palmträdet betydde mycket för mig.

Men palmen fälldes när ett nytt hotell skulle byggas. Andrea och de andra familjerna fick skapa en ny minnesplats.

En grupp svenskar stannar vid trädet och Andrea ber dem lägga snäckskal vid det. När de gått vidare säger hon att hon är lite besviken på att så många tittar och fotograferar utan att prata med henne när hon dekorerar minnesplatsen.

– Du är den förste som frågar. Folk ställer sig bara och tittar, säger hon.

– Jag önskar att alla som tittade lade ett snäckskal. Så många som stannar och tittar, det hade blivit jättefint. (TT:s utsände)