– Att vara människa är skörhet. Det enda vi äger är detta andetag. Men det är livet.
Dagens småskurar hade upphört och den varma, fuktiga luften stod helt stilla. Bara de långsamma vågorna som slog mot stranden hördes – tills Sanna Barrljung började tala vid den minnesceremoni som Sveriges ambassad ordnat på en strand en bit norr om det lilla samhället i Khao Lak.
Sanna Barrljung miste sina båda söner. Max och Martin Pajuste var 17 respektive 19 år när de togs av vågen.
Nu talade hon inför andra som drabbats av det ofattbara, för de runt 500 personerna som närvarande vid ceremonin. Nästan lika många som de svenskar som föll offer för tsunamin på annandagen för tio år sedan.
Efter den timslånga ceremonin på stranden tändes ljusen och placerades i sanden. Under den tysta minuten som följde började regnet återigen att falla.
Jordbävningen utanför Indonesien i Indiska oceanen var en av de kraftigaste som någonsin uppmätts. När den efterföljande tsunamin träffade stora delar av den sydostasiatiska kusten miste hundratusentals människor livet, ännu fler skadades och miljontals blev hemlösa.
Strax efter klockan tio på annandagens morgon, nästan på klockslaget tio år efter tsunamin, gick familjen Liedholm ner på Nang Thong-stranden i Khao Lak. Sofia, snart 9 år, Rebecka, 7, och Jacob, 5, hade aldrig varit där förut. Men inte heller föräldrarna Åsa och Mats eller storasyster Johanna, 18, kände igen sig.
– Det skulle vara fantastiskt att kunna få en känsla för var vi hamnade någonstans, men det är i princip omöjligt att bilda sig den uppfattningen, givet att det ser normalt ut igen, säger Mats Liedholm.
Det är första gången de är i Thailand efter tsunamin, då barnen Samuel, 5 år och Beata, 15 månader, miste livet.
"Pappa, mamma, varför springer alla människor?"
Mats Liedholm minns Samuels ord när familjen befann sig i sin bungalow efter frukosten.
– Då kom folk springande från poolområdet och uppåt mellan husen. Min första tanke var att det var ett farligt djur som kommit ner från nationalparken.
Han sade åt barnen att gå bort från fönstret. Luftkonditioneringen var på, så inget hördes. Men han såg vatten tränga in under badrumsdörren.
– Då ropade Samuel "det kommer vatten". Sedan tog det väl en halv sekund, så exploderade allting, säger Mats Liedholm.
Han berättar hur de tänkte efter katastrofen.
– Vi kände väldigt starkt att så här kan det inte sluta. Vi hade varandra och vi hade Johanna, och vi hade en skyldighet gentemot henne att skapa en så normal tillvaro igen som vi någonsin kunde. Se om livet kan segra.
Under åren som följt har Samuel och Beata fått tre nya syskon. Familjen har fortsatt att resa, men valt att återvända till Khao Lak först nu.
– Det känns väldigt rätt att göra det, säger Åsa Liedholm. Det känns som att vi var mogna för det här nu, att åka hit. Det känns som ett sätt att... jag vet inte, hedra är ett så pompöst ord, men ägna lite extra tanke åt Samuel och Beata. (TT:s utsände)