1918 var den 1 december en söndag. Då, på förmiddagen, föddes Britta Orest i Hävla. I dag den 1 december 2018 är det lördag och då firar Britta med sin stora familj och vänner en 118 årsfest i Skedevi församlingshus i Hävla. De 18 extra åren står ett av hennes barnbarnsbarn för. Han fyller 18 år den 2 december. De båda har bestämt sig för att fira tillsammans. Det blir nog en fin fest.
Britta Orest och jag träffades i hennes vackra hem i Hävla en av de där gråa och disiga dagarna i mitten av november. Hennes livslust är påtaglig och inspirerande. Diset och dimman lättade under vårt samtal.
”Jag har haft ett långt och innehållsrikt liv. Det har hänt mycket i mitt liv. Det är jag tacksam för. Det tycker jag du ska skriva i tidningen”, sa Britta till mig när vi satt och språkade med varandra i vardagsrummet med utsikt mot Guldsmedsviken i sjön Tisnaren.
Husets historia är speciell för Britta Orest. 1939 flyttade hennes mor och far in i det självbyggda huset. Det var då mycket mindre än vad det är idag. Britta var enda barnet och var vid det laget i Katrineholm där hon tog kurser i bokföring och maskinskrivning. Hennes mor bodde i huset fram till 1991 då hon vid 96 års ålder gick bort. Brittas yngsta son tog sig an huset och renoverade och byggde ut fastigheten grundligt och beständigt. Just när allt var färdigt slog cancern till.
”Det är hemskt att som förälder behöva begrava sitt eget barn. Men så blev det”, sa Britta Orest som nu har levt i huset i drygt 20 år.
Under vårt samtal återkommer Britta flera gånger till berättelser om hur hon använt ledig och tillgänglig tid för att ”förkovra sig” genom olika kurser och utbildningar. Som litet barn tog hon sina första steg i det formella förkovrandet i Hävlas varannandagsskola på 1920-talet.
”Ena dagen var det småskolans elever som undervisades. Nästa dag var det folkskolans elever som bänkade sig i skolsalen. Alla elever fick inte plats samtidigt i lokalerna”, berättade Britta.
Varannandagsskolekonceptet höll också nere lärarbehovet. En enda lärare kunde sköta all undervisning; ena dagen i småskolan och nästa dag i folkskolan.
Pappan var smed, förman och ansvarig för den klassiska hästskotillverkningen vid Hävla bruk. Som barn rörde sig Britta Orest fritt och otvunget i den anrika smedmiljön vid Övre Häfla bruk där fadern arbetade. I dag är hammarsmedjan vid bruket ett hembygdsmuseum och byggnadsminne som lockar många besökare.
”Jag har hjälpt till som guide på museet alltsedan 1980-talet och jag har mött mycket uppskattning för mina personliga erfarenheter från de tider då smedjan var igång. När jag nämnde smederna och deras barn och familjer vid namn så var det inte något som jag läst mig till; jag hade träffat dem, talat med dem och lekt med dem som barn”, sa Britta.
Efter de sex åren i folkskolan fortsatte Britta sin förkovran genom att läsa in realskoleexamen via en korrespondenskurs från Hermods. I unga år började hon också arbeta extra som biträde på sjukstugan i Rejmyre. När det behövdes en vikarie så cyklade Britta raskt den dryga milen in till Rejmyre.
”Jag var nog lite för ung för det jobbet om man tänker efter. Men jag tyckte det var mycket intressant och tänkte mig faktiskt att läsa till sjuksköterska när jag var ung”, berättade Britta.
Men så blev det inte. Bokföring, siffror, redovisning och undervisning kom att prägla Brittas yrkesliv.
Första arbetet var på Katrineholms bilbolag. Där jobbade hon som kassör i fem år.
”Det var så fina bilar som vi sålde. Stora Chevrolet och så minns jag när vi började sälja Opel. De var mycket populära. En stor del av mitt arbete på bilbolaget var att hantera alla växlar som var den tidens stora betalningsmedel vid större inköp”, berättade Britta.
I Katrineholm träffade hon en ingenjör från Värmland. Tycke uppstod och de gifte sig och flyttade till flera olika platser där mannen fick arbete inom framförallt järn- och stålindustrin. De bodde bland annat i Degerfors en kort tid och även några år i Björneborg.
”Björneborg var en vacker bruksort där vi trivdes mycket bra. Jag var hemmafru under de här åren när våra tre barn kom. När det gavs möjlighet så läste jag kurser inom redovisning och bokföring för att hålla mig alert och anställningsbar”, berättade Britta.
Vad det led så hamnade Britta och hennes barn mer permanent i Norrköping. Här fick hon hoppa in på kontoret på Rejmes bilfirma som då var rätt så nyinflyttad. (Tage Rejmes Volvoagentur startade i Norrköping 1958).
Sedan hände något extra spännande som möjligen är en delförklaring till hennes långa och pigga liv.
”De ringde från en skola och frågade om jag kunde hoppa in för en lärare som skulle på repmånad. Jag sa ja och efter det blev det mer och mer arbete som handelslärare, bland annat på Kungsgårdsskolan i Norrköping. Jag gillade verkligen att vara med tonåringar och jag tror det kan vara så att man håller sig yngre i sinnet om man gillar att umgås med tonåringar. Man tar in lite av deras synsätt och perspektiv istället för att bli gammal i förtid”, sa Britta Orest med lite extra iver och entusiasm i rösten.
Hon har ”skött sig, aldrig rökt och sådana saker” vilket också kan ha bidragit till de hundra goda åren. Det kan också vara så att hon har det i generna. Brittas farmor blev 90 och mamman blev 96.
”Sedan kanske det hör till saken att jag är uppfödd på fin fisk, mest gös och abborre som pappa fixade och på rotsaker som vi odlade i trädgården”, sa Britta.
Mänskan spår men Gud rår, sa alltid min gamla farmor. Vilket på mer modernt språk betyder att det finns saker och ting som inte exakt går att förklara.
Ett starkt intryck som jag bär med mig efter samtalet med Britta Orest är fem ord som återkommer då och då under vårt möte. De fem orden gissar jag har någon bäring på såväl hennes ålder som hennes resning. Livet är ju – som inte minst hundraåringar väl vet – inte alltid en solig seglats. Ibland tar det emot.
”Men man ger sig inte”, sa Britta Orest.