– Men vi är öppna för guidade visningar av grupper även före och efter de här datumen, säger Leif Sundeblad, ordförande i stiftelsen Häfla hammarsmedja.
– Sedan arrangerar vi som vanligt Smedjans dag, som i år blir lördagen den 26 augusti.
Är det något nytt som väntar besökarna i år?
– Det som fortsätter i år är renoveringen av hammarsmedja, med sikte på att vi ska kunna framställa eget järn igen i hammarsmedjan.
– Vi har hållit på med den här renoveringen i cirka åtta år och vi har kanske två, tre år kvar, innan vi ska kunna tillverka eget smidbart järn på gammalt sätt i smedjan. Det är i alla fall målsättningen och vi får se om vi lyckas.
– Så när man kommer hit, väntar en guidning, som tar besökaren tillbaka i tiden ända till 1600-talet och framåt, när det gäller svensk järnhanteringshistoria och det hårda livet vid smedjan förr i tiden.
Hur finansierar ni renoveringen?
–Vi har fått pengar av länsstyrelsen, som räcker för renoveringskostnaden i år och kanske även nästa år och då har vi verkligen kommit en bra bit på väg mot vårt mål att tillverka eget järn igen.
– Sedan tidigare har vi ju gjort i ordning smälthammaren, ett jobb som tog sex år och kostade närmare tre miljoner kronor. Men då är hammaren i originalskick också och allt stål är från 1836 medan träet är utbytt.
Häfla Hammarsmedja är ett industriellt minnesmärke över 300 år av svensk järnhantering. Hammarsmedjan var i drift i 242 år mellan 1682 - 1924.
Avgörande för Hammarsmedjan var tillgången till vattenkraft för att driva vattenhjulen till hammare och skog för att framställa träkol. Råvaran för järnet, tackjärn hämtades ända från Nora Bergslag norr om Örebro.
I Häfla hammarsmedja finns den enda bevarade tyskhärden från den tiden i Sverige.
Lancashiremetoden infördes under 1800-talet och den första Lancashireugnen installerades i Häfla under 1840-talet och från 1880 var det den tekniken som användes vid Hammarsmedjan.
Vid Häfla Hammarsmedja kan man även se den unika ”Bagges” blåsmaskin som försåg härdarna med luft och man kan titta in i den gamla arbetarbostaden ”Grålus” som visar hur människorna vid bruket bodde.
– Man kan nämna att smedjan är bevarad med teknik och utrustning som det såg ut när siste smeden låste dörren och gick hem 1924.