Ledare Där jag bor finns ett grekiskt-ortodoxt tempel. Men det är inte alls så farligt som det låter. De är försvenskade greker. Men av någon outgrundlig anledning envisas de med att fira påsk vid en annan tidpunkt än när vi Svennebanan-svenskar gör det. De har inte tagit seden dit de kommer.

Men det finns värre exempel. Igår kunde Ekoredaktionen avslöja att en radikaliserad imam, som gillar att muslimska män inte tar kvinnor i hand, men som själv gärna gör det, har jobbat på ett svenskt utbildningsföretag.

Hans uppdrag har varit att rekrytera personer till den där typen av högskoleutbildningar som gör att folk blir anställda. På sin Facebooksida har han skrutit med att han kan fixa jobb där muslimer inte behöver ta kvinnor i hand.

Att vi förväntas bli upprörda av detta beror på att just handhälsning blivit en markör för känslan av att onda krafter sakta men säkert fördärvar vårt fina land. Det sipprar in fundamentalistisk medeltidsvärderingar, ungefär som sommarregnet söker sig genom taket på våra fina rödvitmålade sommartorp, och drar igång en förruttnelse av kärnvirket från 1890-talet.

Vår irritation går att jämföra med den som vi svenskar förorsakar när vi infiltrerar andra länder och låter barnen härja; tar med oss surströmming dit traditionen bjuder att äta färska grönsaker; vi dricker för mycket och dricksar för lite; fylla gör oss högljudda; vi klär oss slafsigt och går på restaurang i shorts; plockar med frukt från buffén; talar om för alla att vi ska gå på toaletten fast det är uppenbart; är kyliga och dåliga på att småprata exempelvis om familjen, utan forcerar samtalet till att bara handla om affärer, etc.

Så frågan är om det där med handhälsning verkligen är så viktigt.

Kanske är de ändå ett kritstreck för att dra en rimlig skiljelinje, inte mellan ”oss” och ”dom andra”, utan mellan dem som betraktar människor som jämlikar – och de som inte gör det.

Dock undrar jag om vi inte ska låta det stanna vid handhälsning. Som 60 plus-man från Gävleborg är jag lite skeptisk till att folk nuförtiden börjat kramas istället för att räcka fram krattan.

Att krama sina barn och nära kära kan jag förstå. Men varför ska karlar kramas?

Det gjorde vi aldrig förr.