Hoppas kunna skriva om historien

Gruvstugan i Hällestad ligger strax efter det att asfalten har tagit slut. Utanför stugan möter Jan-Erik Karlström upp, en amatörforskare och gruvnörd av rang.

– Jag förstår att det här är ett smalt intresse. Men jag har alltid sagt att jag gör det jag gör för de som kommer, oavsett om det är fem eller 50 personer. Den historia som finns här i Hällestad, den är av riksintresse, säger Jan-Erik som trots en ålder av 85 år fortfarande är ute och föreläser mellan 20 och 25 gånger per år.

Ett halvt stenkast från gruvstugan finns Storgruvan, vilket var den största järngruvan i Hällestad på 1600-talet. Men järnmalmen i Hällestads gruvor var svårfångad och driften fick senare stängas ner. Allt det här vet man eftersom det finns dokumenterat, men ju längre bak man går desto svårare är det att hitta fakta nerskrivet.

– Den äldsta hytta som vi med säkerhet känner till är Bagghyttan som var i drift 1377, då fanns den nämligen med i ett köpekontrakt och köptes av en Bo Jonsson Grip. De äldsta hyttorna i Sverige är från 1100-1200-talet och ligger i det geografiska område som vi normalt kallar för den "riktiga Bergslagen". Men jag hävdar att driften här i Hällestad kan vara lika gammal, eller kanske till och med äldre, säger Jan-Erik.

Snart hoppas Jan-Erik att han kan bevisa sin teori. Kolbitar som hittats i ett schakt under en mindre utgrävning har nämligen skickats iväg för en kol-14-bedömning. Metoden gör det möjligt att datera fornlämningar tillförlitligt, så länge materialet är yngre är 60 000 år. Och så gammalt kommer inte materialet från hyttan att vara.

– Jag hoppas att den kommer visa på 1100 -1200-talet, då är vi nere på den tiden då vi lärde oss att göra järn av bergmalm. Då är vi ju med på kartan och då kan man knäppa de från näsan som säger att "ja, jag kommer från den riktiga Bergslagen", säger Jan-Erik och skrattar.

För de som inte är insatta i den svenska gruvhistorien kan det vara oklart varför det spelar någon roll att ta reda på exakt när järn började bearbetas i hyttor i Hällestad. Men för Jan-Erik handlar det om att komma närmare sanningen.

– Det finns inget som ändrar sig så mycket som historia. Fastän vi sitter här mittemot varandra kommer vi att beskriva den här stunden olika eftersom vi upplever samma ögonblick på olika sätt. Vi historiker söker sanningen hela tiden och olika teorier och skolor brottas med att ta reda på fakta. Det är lite av den akademiska världens villkor att alltid bli ifrågasatt.

– Jag väntar mig inte så mycket genomslag alls faktiskt. Alla håller på sina teorier och tror att det egna är det mest sanna. Men det är konstigt att jag inte har fått mer mothugg faktiskt.

Jan-Erik skrattar när han nekar på huruvida han kommer att säga "vad var det jag sa" om åldersanalysen visar att hans teorier stämmer. Det är inte för hans egen skull som han fortsätter att undersöka det som potentiellt skulle kunna vara lindan till den svenska järnmalmsbearbetningen.

– Det som är pudelns kärna är att vi är inne i en period där vi håller på att bli historielösa för att vi bara tittar framåt. Men hur ska vi veta vart vi är på väg om vi inte vet vart vi kommer ifrån?