Han förklarar närmare:
– Jag var fångvårdare på anstalten i Skänninge under tio år och gick i pension 2017. Genom att försöka visa lite medmänsklighet mot de intagna, upplevde jag nästan alltid att jag hade ett bra arbetsklimat inne på anstalten. Bland annat var jag arbetsledare på snickeriet och en period högskoleansvarig, eftersom en del passar på att studera under sin strafftid.
Var du ofta rädd?
– Under alla år blev jag bara rädd två gånger, berättar Jalle. Första gången var när jag jobbade i snickeriet och en intagen bad mig byta kanal på radion. Eftersom han inte tyckte jag bytte kanal tillräckligt fort, tog han en hammare och slog sönder radions högtalare, som gick i tusen bitar.
– En annan gång var när en intagen skrek åt mig så att öronen viftade. Då hajade jag till lite, men båda gångerna lugnade situationen ner sig ganska snabbt.
Har du blivit erbjuden pengar för att smuggla in något i fängelset?
– Det har nog de flesta fångvårdare. En gång blev jag erbjuden 1 000 kronor för att smuggla in en mobiltelefon. Men jag tackade nej och sa att jag hellre behåller mitt jobb...
Han berättade också om personalsituationen:
– Numera är vi ungefär 50-50 med män och kvinnor och en hel del med utländskt ursprung. Något som är mycket bra, då de också kan fungera som tolkar, eftersom många intagna kommer från utlandet.
– Sedan kan jag nämna att det här är en ganska kostsam verksamhet. Bara lilla Skänningeanstalten med cirka 250 intagna och cirka 200 personal, kostar drygt 270 miljoner kronor att driva per år i skattepengar. Det kanske inte alla vet om.
Vilka får då jobba i ett svenskt fängelse?
– Man måste vara svensk medborgare och ha fyllt 20 år. Och det är faktiskt så att en intagen också kan söka jobb som fångvårdare, men först måste man klara av att vara ute i friheten i fem år, innan det kan bli aktuellt. Jag har upplevt två före detta interner, som kom tillbaka till Skänninge och började jobba där som terapeuter.
När det gäller standarden, minns Jalle att en intagen ryss, som hade erfarenhet från ryska fängelser, var helt belåten med fängelset:
– Det här är som att bo på hotell, med ensamrum, dusch, toa, två mål lagad mat om dagen och fri tillgång till gym.
Jalle berättade också om sjukvården och den speciella klosterverksamheten på Skänningeanstalten och om säkerheten vid besök och permissioner.
Hur fungerar tystnadsplikten, när man blir pensionär?
– Den håller jag fortfarande hårt på och är det något namn på någon intagen, som jag nämner, beror det på att vederbörande i så fall själv tidigare gått ut i media och berättat om sin tid på anstalten. Bland annat en och annan TV-kändis och en del artister, sa Jalle alle och nämnde några välkända svenskar som suttit sin tid i Skänninge.
Hur reagerar du om du träffar någon frisläppt intern ute på stan?
– Då hejar jag bara, precis som till vilken annan person som helst som jag känner. Och vill denne komma fram och prata, så är det upp till honom och det händer då och då.
Gösta Johansson från arrangerande Svenska kyrkan, Musikgruppen i Hällestad och NBV gladde sig åt att det kom så många kriminellt intresserade till den här kvällen.
– Särskilt ser jag många från Ljusfallshammar, vad nu det kan bero på, avrundade Gösta Johansson med ett leende...