Enligt färsk statistik från Skolverket är det i dag fler än 300 000 barn och ungdomar som själva och/eller genom sina föräldrar har valt att studera på en fristående för- grund- eller gymnasieskola. (94 000 förskolebarn, 119 000 grundskoleelever och 91 000 gymnasieelever) Det är en enastående snabb utveckling med tanke på att det för lite drygt 20 år sedan knappt fanns några fristående skolor.
Som politiker, föreningsordförande, styrelseledamot och opinionsbildare har jag varit med på hela den här förändringsresan.
Fristående skolor och möjligheten att välja mellan skolor kom till som en lösning på problem. Det problem som gällde då var en tilltagande frustration över att som medborgare inte kunna påverka och styra något så viktigt som barnens skolgång.
Med tanke på hur många som använder sig utav möjligheten att välja skola - utöver de dryga 300 000 val som görs till fristående skolor så väljer många en annan kommunal skola än den närmaste - är det ingen överdrift att påstå att problemlösningen har varit ovanligt framgångsrik.
Alla vi som uppskattar välfärdsstaten och fördelningspolitik kan konstatera att tilltron till välfärdsmodellen stärktes när det stora systemets nödvändiga fyrkantighet och stordrift mixades med den enskilda människans möjlighet att styra och påverka sin egen del av den gemensamma välfärden. Privatskolorna försvann och avgifter bannlystes i det offentliga skolväsendet. Valfrihet heter inte längre pengar. Elever på fristående skolor är ingen särskild grupp. Eleverna är i allt väsentligt ett tvärsnitt av (stads)befolkningen.
Valfrihet och fristående skolor är dock ingen problemfri lösning. Nya problem uppkommer. Många skolor marknadsförde sig ytligt och ibland rentav falskt. Ute i kommunerna blev det många krockar mellan rätten att starta en skola och kommunernas helhetsansvar. Och som SVT: s Uppdrag Granskning nyligen visade så kan den som söker hitta såväl enstaka knäppgökar som rektorer som slirar på skolvalets värdegrund och regelverk. Valfriheten som sådan tycks också bidra till att likvärdigheten mellan Sveriges alla skolor minskar.
Dessa nya problem har krävt och kräver nya lösningar. De som djupt ogillar den förra lösningen - valfrihet och fristående skolor - hävdar gärna och ofta att det bästa sättet att lösa de nya problemen är att avskaffa fristående skolor och valfrihet. Vad de kanske inte tänker på är att de då snart skulle sitta med en variant av det gamla problemet i knät igen. Även om deras tankar har stått stilla så har världen på gott och ont faktiskt rört på sig.
Det bästa resultat som en problemlösare kan hoppas på är att lösningarna innebär att saker och ting blir mycket bättre och lite sämre. En problemlösare av rang fastnar heller inte i nöjdhet över det som blivit bra utan rids av en idog iver att ta itu med det som blivit sämre.
Lösningen av ett problem skapar alltid andra och nya problem. Så är det alltid och så har det alltid varit. Det finns kort sagt inga problemfria lösningar.