Lars Stjernkvist (S) från Norrköping och Gunnar Hedberg (M) från Uppsala har utsetts till flyktingsamordnare. På regeringens uppdrag ska de båda erfarna politikerna åka runt i kommunerna för att med sina goda kontakter, sitt goda humör och sina kreativa personligheter som vapen försöka få fler kommuner att ställa upp med fler platser för flyktingar.
Enligt det ansvariga statsrådet Erik Ullenhag (FP) är situationen ansträngd. Ungefär 10 000 personer sitter ute på flyktingförläggningar - ofta placerade i jobblösa trakter - och väntar på att få bosätta sig i en kommun och komma igång med det nya livet i Sverige.
Invandringen har utan tvekan potential att märkbart bidra till tillväxt, välstånd och välfärd. Problemen med att få ut flyktingarna från förläggningarna och in i kommunerna illustrerar emellertid påfrestningar och problem som alltför sällan diskuteras på ett civiliserat sätt. Givet den dynamik och utveckling som finns inbyggt i invandringen är det ju märkligt att kommuner som strävar efter framgång intar en så pass avog inställning som vad de gör?
En som gör ett försök att belysa hur saker och ting hänger ihop är Assar Lindbeck; en levande legend i den ekonomiskpolitiska samhällsbyggarvetenskapen.
I den borgerliga idétidskriften Neo (nummer 3-2013) intervjuas Assar Lindbeck om sina perspektiv på den svenska samhällsutvecklingen.
Sin vana trogen är Assar Lindbeck rakt på sak. "Vi är ett rikt land med en välfärdsstat och vi är nio miljoner invånare i en värld där tre, fyra miljarder människor skulle betraktas som urfattiga", säger han.
När ett stort antal mer eller mindre "utfattiga" och i många fall lågutbildade människor kommer till en rik välfärdsstat så utsätts samhällssystemet för stress och besvärliga vägval.
Enligt Lindbeck är Sverige inte särskilt väl rustat för att integrera stora grupper lågutbildade. "Det sammanhänger med att vi har höga ingångslöner. Vi har hög arbetslöshet bland lågutbildade svenskar, och vi har ingen fungerande bostadsmarknad", säger Lindbeck.
Hans sammanfattande slutsats är att en välfärdsstat av svensk typ inte klarar "hur stor invandring som helst utan att det blir stor arbetslöshet och socialbidragsberoende bland invandrare".
Kraftigt sänkta ingångslöner för alla "lågutbildade och utfattiga" - eller för den delen kraftiga skattehöjningar för att klara kommunplaceringarna - är av flera skäl knappast önskvärda förändringar av välfärdsstaten. Låga löner bara för invandrare är minst lika otänkbart.
Assar Lindbeck tankar handlar istället om reformer som vore bra för både inbodda svenskar och invandrare: rejält utbyggda lärlingssystem och ett uppbrott från hyresregleringen skulle vara steg i rätt riktning.
Det gäller också att hålla fast vid den reglerade invandringen. Ett avslag måste respekteras av alla inblandade. Att erbjuda skydd vid katastrofer - som till exempel Syrienkrisen - borde kunna skötas i särskild ordning av staten. Utan behov av att snabbt få fram 10 000 bostäder ute i kommunerna.