Vi har hälsat på varandra några kvällar när vi mötts i trappuppgången. Småpratat lite väder och vind; ni vet så där som man gör. Vi tillhör nog ungefär samma årskull. En kväll nyligen när vi råkades i trappen frågade han mig om det fanns några lediga jobb på Folkbladet?
"Jag kan göra vad som helst", sa han och såg lite generad ut.
Han har varit arbetslös ganska länge. En människa av kött och blod som i sammanräknad och statistisk form förekommer som kollektivet "långtidsarbetslösa" i nyhetsrapporteringen och i den politiska debatten.
Jag var förstås tvungen att säga som det var. Det finns inga lediga arbeten på Folkbladet. Framförallt finns det inga vad-som-helst-jobb. Det kändes lite sorgligt. Dels därför att jag inte hade något positivt svar att ge när han nu trotsat sin nervositet och vågat fram med frågan. Dels därför att han likt mig själv antagligen en gång för länge sedan börjat sitt arbetsliv med olika vad-som-helst-jobb. Jobb som nu för tiden verkar vara sällsynt rara. I vart fall för oss i mer mogna åldrar.
Min vad-som-helst-bana började på grov- och utearbetaravdelningen på Aspa Bruk. Vi bar, öste, klippte, sopade och grävde. Jag var tonåring och tänkte mest på fotboll, flickor och fest. Jobbet var ett störande men pengalstrande avbrott i fritiden. Snart skulle jag i väg till något annat; det var inte så noga.
För dagens unga medborgare är det nog på ungefär samma sätt. Vad-som-helst-jobben är annorlunda. Men de finns. Ungdomar ringer, säljer, serverar, steker, städar och servar i den växande tjänstesektorn medan de tänker på hur livet ska bli.
Vad-som-helst-jobb är viktiga saker. Därför att de är jobb på riktigt.
Marika Lindgren Åsbrink är aktiv (S)-politiker i Sundbyberg och arbetar till vardags på partiledare Löfvens sekretariat i Stockholm. I går publicerade hon en intressant artikel om arbetslöshet på Asmedjans webb.
Hennes text är ett slags spaning: Det finns 382 000 arbetslösa i Sverige. Men det hörs väldigt lite om dem. De förekommer väldigt sällan som enskilda människor med sina egna berättelser. Vilket Lindgren Åsbrink tycker är märkligt.
"Ibland hittar man dock spåren av dem", skriver hon. Marika Lindgren Åsbrink har läst några ansökningar som lämnats in till Europeiska socialfonden; en EU institution där det delas ut stöd för fler jobb och minskat utanförskap. I ansökningarna kan M-L Åsbrink skymta "individuella öden (--) dolda i byråkratprosa."
”Målgrupperna tenderar att cirkulera mellan offentliga huvudmän utan att vinna insteg i arbetsmarknaden eller samhället i övrigt”, enligt en ansökan. I en annan konstateras att ”erfarenheterna visar att praktikplatser och subventionerade jobb […] i vissa fall har motsatt effekt än den förväntade." Det blev inga jobb kort sagt.
Mannen i min trappuppgång är väl bekant med den jobblösa rundgången i projekt och program. Han har lessnat. Han vill ha ett jobb. Vad som helst. Bara det är ett jobb.