I går läste jag tre krönikor om välfärdsföretag och vinster. Tove Lifvendahl i Svenskan, Peter Hjörne i Göteborgsposten och en osignerad huvudledare i Dagens Nyheter tog upp vänsterpartiets favoritämne ur lite olika perspektiv.
DN: s ledarredaktion och Peter Hjörne uppmanar kort sammanfattat regeringen att mer uttalat vara för det som är bra och mot det som är dåligt. I DN får Centerns partiledare Annie Lööf på skallen för att använda sig av ”tramsargument” medan Hjörne författat sitt alster utan att angripa någon särskild person.
Tove Lifvendahls poäng är snarlik de båda andras men är mer direkt och ödesmättad argumenterad. Hon anser att finansminister Anders Borg (M) och utbildningsminister Jan Björklund av taktiska skäl har kastat sina principiella hållningar ”överbord”. Vilket enligt Lifvendahl kan visa sig vara ”förödande för välfärdens framtid”.
Jag har ett något mer avspänt förhållande till sakernas tillstånd. Politik är trots allt politik.
Jag har under tre decennier varit engagerad och aktiv på olika nivåer inom välfärdsföretag i flera branscher. Under samma period har jag samtidigt levt mitt i och/eller mycket nära inrikespolitik i allmänhet och socialdemokratin i synnerhet.
För socialdemokratin kommer välfärdsföretagande sannolikt alltid att vara en bortaplansfråga. Det ligger så att säga i sakens natur. Partiets självbild är starkt förknippad med framväxten av den offentliga välfärden där individens fastslagna behov snarare än individens vilja ska styra resurstilldelningen.
Därför är det inte på något sätt underligt att det inte går att uppbringa en ledande socialdemokrat som dristar sig till att säga något mer positivt än att valfrihet och välfärdsföretag har ”kommit för att stanna”. I sådana uttalanden finns alltid ett outtalat ”tyvärr” inbakat. Vilket är en blinkning på temat ”hade vi själva kunnat bestämma så hade det blivit så här. Nu är det emellertid och tyvärr som det är och då får vi försöka göra det bästa av situationen.”
Givet insikter om dessa grundläggande och historiska förhållanden tycker jag att S under Stefan Löfven hanterar sitt bortaplansspelande tämligen väl.
För Moderaterna ter sig saken något annorlunda; även om de på sista raden landar i ungefär samma position som S. Så länge som M var mer av ett ytterkantsparti var valfrihet och friskolor ideologiskt laddade profilfrågor. När Moderaterna vek av mer mot mitten och blev det stora regeringspartiet så blev det alltmer ogörligt att ensidigt hylla uppstickande välfärdsföretag. Lejonparten av välfärden bedrivs faktiskt i offentlig regi.
Därav M: s mjuklandning i ett pragmatiskt förhållningssätt där kvalitet är allt och där huvudmannaskapet – givet regelrätta skatteinbetalningar från ägarna - är en andrahandsfråga.
Jag kan för min del inte se att vare sig S eller M står för några ”förödande” hot mot välfärdens framtid. Visst är tröttsamt veka i köttet ibland. Visst skulle jag önska att de mer ofta och distinkt gick i klinch med tramsargumenten mot företag och vinster i den professionella och växande tjänstesektorn för vård/skola/omsorg.
Men som sagt. Politik och politik.