I normalpolitiska lägen - ungefär av den arten som vi genomlever just nu - finns det klara samband mellan politiska partiers position i näringskedjan och partiets konfliktvilja gentemot olika samhällsintressen och väljargrupper. Ju längre bort från den regeringsbildande möjligheten, desto tydligare konflikter; så lyder formeln som styr hur det hänger ihop.
Formeln illustrerades tydligt i SVT:s Agenda i söndags kväll. Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson brakade ihop med Miljöpartiets språkrör Gustav Fridolin i en minidebatt. De har i stort sett inga marginalväljare att slåss om; väldigt få medborgare torde stå och tveka mellan SD och MP inför riksdagsvalet i höst. Därför har de inget att förlora på rallarsvingar mot varandras politik och väljare.
Förhållandet mellan socialdemokrater och moderater är helt annorlunda. Inget av partierna har något som helst intresse av att stå för något radikalt annorlunda á la MP och SD. Vilket beror på enkla förhållanden på marken. De tveksamma och osäkra väljare som slutligen avgör vem som ska styra Sverige brinner knappast av längtan efter något som är totalt olikt det vi har i dag. Vilket i sin tur i huvudsak beror på att samhället för de allra flesta är ganska bra som det är.
Många efterfrågar däremot små - men nog så viktiga - förbättringar av nulägets politiska utbud. Lite bättre skolor, lite färre elever i skolklasserna, tryggare äldreomsorg, lägre ungdomsarbetslöshet och kanske rentav - nu när ryssen möjligen hotar igen - ett lite vassare försvar. På förväntanslistan står också en stabil ekonomisk politik som håller räntor och andra livskostnader låga och förutsägbara.
När Fredrik Reinfeldt (M) mötte Stefan Löfven (S) i samma Agendaprogram som omnämns ovan så visste således båda två att de delar en hoper möjliga väljare med varandra. Det gäller därför att tassa försiktigt. Mest ogenerad var statsminister Fredrik Reinfeldt:
– Vi behöver inte stå här och låtsas som att vi inte är överens, sa Reinfeldt till Löfven. Denna omfamning av S styrs av att Löfvens parti har ett stigande stöd för sina förslag om skola, välfärd och ekonomi. Den som det går bra för vill man ligga nära.
Stefan Löfven hade å sin sida större intresse av att markera skillnad gentemot de opinionsgungiga moderaterna:
– Regeringen är game over, sa Löfven. Vilket ska tolkas som att Reinfeldt och hans Allians är trötta och därför bör ersättas av pigga socialdemokrater.
S och M kritiseras vanemässigt för sitt härmande och tassande om sådant som skatter och skola. På SvD:s ledarsida i går risade Sanna Rayman Löfven och Reinfeldt samtidigt som hon rosade debatten mellan Åkesson och Fridolin för att den var "rak och med tydliga oenigheter. Det är utmärkta egenskaper för en politisk diskussion."
Så kan man förstås se det. Men tänk bort S och M. Tänk in MP och SD i deras ställe. Se det Sverige framför dig där de stora väljargrupperna präglas av oenighet och konflikter mellan SD och MP. Fundera på om det vore ett bra Sverige.