Det finns ett fåtal städer i Sverige där socialdemokratiskt styre tycks vara något av en naturlag. Norrköping är en av de städerna. Dagens aktiva borgerliga partipolitiker saknar med några få undantag personliga erfarenheter av hur det är att styra Norrköping politiskt. Nästa år det 20 år sedan den senaste borgerliga kommunregeringen fick lämna tillbaka rådhusets nycklar till Socialdemokraterna.
Nästa år är det också val igen. Inom det största oppositionspartiet Moderaterna pågår förberedelser och positioneringar inför vad som komma skall. Gruppledaren Fredrik Bergqvist utmanas från två håll.
Från det snart nedlagda regionförbundet Östsam kommer Jan Owe-Larsson inseglande. Inför det stundande provvalet har han meddelat att han kandiderar till första platsen på moderaternas lista. Politiskt är det vad jag förstår ingen större skillnad på Owe-Larsson och Bergqvist.
Kritiken mot Fredrik Bergqvist kan lite vanvördigt sammanfattas med att han "sitter i Lars Stjernkvists knä". Med detta förstås att Bergqvist mer ser till "Norrköpings bästa" i stället för att driva stenhård oppositionspolitik i alla lägen. Eftersom Stjernkvist (S) är kommunstyrelsens ordförande så är det hans knä som gynnas när moderater och andra oppositionspartier kommer överens i stället för att bråka och votera.
Sådana kritiska synpunkter mot Bergqvist bärs i vart fall fram av ledningen för moderaternas ungdomsförbund i Östergötland. Och enligt vad som sägs till mig står den andra - ännu eventuella - utmanaren Sophia Jarl ungdomsförbundet nära i dessa uppfattningar. Sophia Jarl har lanserats av bland annat Lars Bredin som ingår i moderaternas fullmäktigegrupp.
Jan Owe-Larsson är ordförande i Östsam. I Östsam har Owe-Larsson knappast gjort sig känd som en profilerad partipolitiker av det slag som ungdomsförbundet och andra mer hetlevrade moderater eftersträvar.
Någon beskrev det för mig som att "i Östsam sitter alla utom sverigedemokraten i Owe-Larssons knä".
Kommunalpolitik är sällan någon lyckad arena för ideologiska bataljer. Det vet de allra flesta. Däribland Stjernkvist, Bergqvist och Owe-Larsson. Den som styr och leder arbetet har givetvis ett överläge. Lars Stjernkvist har majoritet i Norrköping tillsammans med V och MP. Han skulle kunna regera utan att bry sig ett dyft om övriga partier. Att agera så vore dock dumt. I somliga stora och viktiga tillväxt- och utvecklingsfrågor för Norrköping behövs bredare majoriteter och fler och bredare viljor än vad som alltid kan mobiliseras inom Vänstern och Miljöpartiet.
Man kan å ena sidan säga att Fredrik Bergqvist bidrar till Lars Stjernkvists aura av regeringsduglighet genom att bistå honom med breda överenskommelser. Å andra sidan hjälper Bergqvist sig själv genom att visa sin vilja att ta ansvar för Norrköping. Att ropa nej, nej, nej i fullmäktige leder sällan till regeringsskifte.