Maria Arnholm (FP) har varit jämställdhetsminister i ett år. I en debattartikel i Dagens Industri påminner hon om den uppmärksamhet det väckte när hon som nyblivet statsråd kallade sig för feminist.
Arnholm stod i skarp kontrast såväl till sin företrädare som inte ville kalla sig feminist som till den udda och tungomålstalande kultursidesfeminismen.
I Dagens Industri knallar Maria Arnholm vidare på sitt konkreta spår. Hon berättar att hon redan på gymnasiet ansåg att det var självklart att tjejer och killar skulle ha samma chanser. "När jag var tonåring upptäckte jag att det inte var så. Och då bestämde jag mig för att jag ville göra något åt det."
Jämställdhet handlar inte om "små symbolfrågor", skriver Arnholm. Jämställdhet handlar om stora och tunga samhällsfrågor med direkt bäring på arbetsmarknaden och som har stor betydelse för ekonomin.
För den som funderar på vad feminism egentligen är och som kanske sliter med frågan om huruvida hon eller han är feminist, bjuder Maria Arnholm på en snabbkurs i 3 steg:
1. Se orättvisorna som finns.
2. Erkänn att orättvisorna beror på en struktur.
3. Visa vilja att förändra strukturen.
Villkoren på arbetsmarknaden är de orättvisa strukturernas fader. Det skiljer drygt 3, 5 miljoner kronor i arbetslivsinkomst mellan en genomsnittlig man och en genomsnittlig kvinna. Dessa skillnader spiller sedan över och förstoras när arbetslivets inkomster förvandlas till pensionsutbetalningar. Det är bara att erkänna att detta är ett tydligt exempel på en orättvis struktur som missgynnar kvinnorna.
Därmed kan vi bocka av de två första stegen i Maria Arnholms feministskola. Det tredje steget är emellertid mer krävande. Teoretiska orättviseexploatörer går det tretton på dussinet av. Verkliga samhällsförändringar kräver strukturförändrande grovjobbare.
Maria Arnholm ger två exempel på områden där det är angeläget och fruktbart att politiker visar förändringsvilja:
1. Kvinnor tar ut den största delen av dagarna i föräldraförsäkringen. Detta bidrar till lägre arbetslivsinkomster för kvinnorna på flera sätt. Dels blir den faktiska inkomsten lägre för den som är hemma. Dels skapar ökad frånvaro från jobbet stiltje i många kvinnors löneutveckling och bidrar samtidigt till svårigheter då kvinnor i barnafödande åldrar söker jobb. Maria Arnholm och Folkpartiet vill därför "öronmärka ytterligare en månad i föräldraförsäkringen åt vardera föräldern." En sådan reform kan bidra till att strukturerna blir något mindre orättvisa.
2. Politiker styr över offentlig sektor där många kvinnor arbetar. Om alla medarbetare i offentlig sektor ges reella valmöjligheter att gå upp i arbetstid så kommer det att på sikt minska inkomstgapet mellan kvinnor och män.
Maria Arnholm vill använda politiken för att ta itu med konkreta jämställdhetsproblem. Det är bra.
Den som tänker utanför de politiska blockens struktur ser även att med lite anpassning i något parti så finns det också bra chanser för Arnholm att få igenom sina förslag.