Det gnys och klagas en del över att de båda stora partierna i svensk politik liksom skuggar varandra på ett så pass intrikat sätt att snart nog ingen vet vem som följer vem. Klagandet är till stora delar orättvist och en smula naivt.
Partier som vill regera följer framförallt väljarna. När något parti har kommit på något som verkar slå an hos väljarna så står det därför inte länge på innan det andra partiet ankrar upp i närheten av framgångarna. Därför är det i gråzonernas nyanser snarare än i de färgstarka och omtumlande utspelens som inrikespolitiken bäst förstås. Vilket kan vara nog så spännande och intressant.
Finansminister Anders Borg samlade i går förmiddag ihop en pressträff på Rosenbad för att berätta om insatser som stärker statens finanser. Att Borgs presskonferens till hög grad inspirerades av socialdemokraternas ivriga och uppmärksammade kritik mot statens ekonomiska underskott är säkert som amen i kyrkan.
Regeringen (Anders Borg) åtnjuter ännu ett stort väljarförtroende för förmågan att sköta statens affärer på ett tryggt sätt. Skulle detta förtroende naggas i kanten så ryker alla chanser för Alliansen att kunna sitta kvar vid makten. Därför gör Borg som Borg gör.
Socialdemokraterna å sin sida skulle säkerligen aldrig ha genomfört alla dessa jobbskatteavdrag om de haft regeringsmakten. Lusten att gå till val på att höja skatten med 1500-2000 kronor i månaden för vanliga löntagare är dock mindre än minimal. Därför är jobbskatteavdragen kvar även om S vinner valet i höst.
Enligt Anders Borg upplever vi nu ett "omslag" i Sveriges och omvärldens ekonomi. Tillväxten är försiktigt stabil. Behovet av stimulanser - som betalas med underskott - fasas ut. Nu ska reformer i stället betalas "krona för krona". Staten ska ha överskott senast 2018. Vissa utgifter ska sänkas. Vissa skatter ska höjas. Vissa avdrag, bland annat för privat pensionssparande ska bort.
Avdraget används av ungefär två miljoner svenskar. För uppemot 25 procent av dessa är pensionssparandet och avdragen en bra privatekonomisk affär. När Borg nu utmanar 500 000 pensionssparare så tar han förstås en risk. Men högst sannolikt delar han denna risk med S. Avdragen har en minst sagt skev fördelningsprofil. De flesta experter tycks dessutom vara överens om att denna sparform har haft sina bästa dagar.
Det skulle förvåna oerhört mycket om Magdalena Andersson (S) inte skulle köpa Borgs förslag. S behöver dessutom lika mycket som M de fyra miljarder i ökade intäkter som avdragsslopandet skapar.
I en elegant kommentar karaktäriserade Anders Borg avdraget som en "rest från högskattesamhället". S kommer att hitta andra och egna argument för att sända avdraget till evigheten.
Det blir en spännande politisk vår. När Borg nu gnidit fram skattehöjaranden ur flaskan är det ett nytt läge för oppositionen. Ska det rentav bli ett skattehöjarval av detta till slut?