Lek med tanken att vi skulle få ett resultat i riksdagsvalet i höst som landar i trakterna av de för Alliansen mest nedslående opinionsmätningarna. Ett av regeringspartierna får lämna riksdagen, Sverigedemokraterna blir inte vågmästare och Stefan Löfven har inget annat realt alternativ än att börja sondera för en majoritetsregering tillsammans med Vänster- och Miljöpartierna.
Inom de politiska partierna pågår nu samtal och förberedelser för vad som då kommer att hända.
Sannolikt har Alliansen då gjort sitt som parlamentarisk kappa för regeringsdugliga partier som vill regera utan socialdemokratin. Partiledarbyten och kriskommissioner kommer att svepa över den forna regeringssidan i ungefär samma omfattning som gällde för S under de sex första åren efter valförlusten 2006.
Sverigedemokraterna kan få problem med partidisciplinen. Utan vågmästarverktyget i sin ena hand är risken stor för att Jimmie Åkessons partipiska i den andra handen tappar kraft.
De falangstrider som idag pågår mycket lågintensivt kan tänkas blossa upp med stor kraft efter ett val där SD:s parlamentariska inflytande är lika med noll.
Avsaknad av makt – även om den i SD:s fall varit tämligen perifer och rentav obefintlig i deras enda viktiga fråga – kan ställa till det i de allra mest erfarna och väloljade partier. Vilket till exempel socialdemokraternas ökenvandring fram till oasen Stefan Löfven övertydligt har visat.
Den vinnande sidan har sina problem de också. För Vänsterpartiet väntar ett svårt beslut. Partiet har under sina snart hundra år aldrig varit ens i närheten av ett fullödigt regeringsansvar. Vänsterns självbild och nervsystem är inte på något sätt kalibrerade med regerandets elände. Självklart finns det en grupp inom V som är helt inställda på att regera om möjligheten öppnar sig. ”Vi har spelat träningsmatcher alldeles för länge”, sa partiledaren Jonas Sjöstedt då han valdes i början av mandatperioden.
Som valrörelsen hittills har gestaltat sig så tyder emellertid mycket på att V tränar för ännu en radda träningsmatcher. Partiet har blivit ett enfrågeparti. I kommande eventuella regeringsförhandlingar har V knappast någon annan profilfråga som kan balansera kraven på förbud för vinster och företag i välfärden.
För att inte omedelbart hamna i svekdebatter, snabbt tappade popularitetspoäng och partirevolter måste V få avsevärda framgångar i sina förbudssträvanden. Vilket inte låter sig göras i de mer praktiska verkligheterna där hundratusentals människor arbetar i och använder sig av uppskattade tjänster i välfärdsföretagen.
Jag är övertygad om att de flesta samtal i kretsen S, V och MP handlar om just detta; hur ska ett paket se ut där V blir framgångrikt utan att de framgångsrika företagen hotas?
Möjligen är det så att närheten till makt och chansen att kunna ställa SD utan påverkan i riksdagen är en tillräckligt formerande kraft för att V, S och MP ska lyckas komma fram till något vettigt?
Det är i vart fall vad som krävs.