I går var det dags för höstens sista frågestund. Statsminister Fredrik Reinfeldt föreföll - så tycktes det mig i vart fall i riksdagens webbsändning - ha svårt att hålla sig vaken under de 45 minuter som frågeseansen pågick. Jag förstår honom. Det var nära att mina egna ögon föll ihop framför skärmen på redaktionen i Norrköping.
Det är själva "frågandet" som är problemet. Politiker från oppositionen ställer mycket sällan några intressanta frågor till politiker från regeringen. Frågor i sådana sammanhang är så gott som alltid förklädda debattinlägg och anklagelser av slaget "Har du slutat slå din partner?" Alltså omöjliga att med hedern i behåll svara ja eller nej på. Vilket ger den frågande möjligheten att i sin följdfråga konstatera att "statsministern svarade inte på min fråga."
Nu är detta med följdfrågor i och för sig ett mycket marginellt problem när riksdagen arrangerar frågestunder med statsministern. Enligt frågereglerna är det endast en ledande företrädare för varje parti som har rätt att ställa en följdfråga. Meniga ledamöter får nöja sig med det svar som statsministern ger. Som heller inte är så mycket att ha som svar betraktade.
Kort sagt är partipolitiker i offentliga sammanhang urkassa som frågeställare och frågesvarare. Däremot är många av dem rätt så vassa debattörer. Reglerna som tvingar partipolitikerna att nödtorftigt förklä sina uppfattningar och åsikter till frågor och svar är ett ofog som gör politikerna tråkigare än vad de egentligen är.
Vore jag talman i riksdagen skulle jag stöpa om frågestunden till ett debattillfälle där oppositionens ledamöter fick chansen att grilla statsministern och statsministern fick chansen att försöka sätta ledamöterna på plats.
Mikael Damberg är gruppledare för S i riksdagen. Damberg inledde frågestunden i går eftermiddag. Hans "fråga" till Reinfeldt var i min snabbsammanfattning om "statsministern ångrar alla sina skattesänkningar till de rika nu när Pisa visat att den svenska skolan förfaller?" Som sagt; inte så mycket till fråga. Omformat till ett rakt debattinlägg hade det däremot kunnat vara inledningen till en intressant argumentväxling om skatter och välfärd. Där andra oppositionsledamöter kunnat haka på i debatten med nya vinklar och ingångar i det heta ämnet. Och där statsministern inte kommit undan med ett sömnigt ickesvar om att "skolan finansieras av kommunerna".
Nu blev det inte så. Efter Damberg kom i stället ledamöter upp med frågor om "stress i arbetslivet", "sexualiserade medier", "kolkraft" och "urbanisering". För att nu bara nämna några av alla ickefrågor och ickesvar som staplades på hög i kammaren i går.
Låt politikerna slippa låtsasfrågandet. Då blir politiken intressantare.