Moderaternas partiledare och statsminister Fredrik Reinfeldt bygger nu delvis om berättelsen om jobbskatteavdragen. I söndags kväll gästade han SVT:s Agenda för ett slags summering av förra veckans flitiga M-utspel om att skattesänkandet nu tar en paus under i vart fall några år.
Vilket är ett löfte som nog kan tas tämligen bokstavligt oavsett utgången av valet i höst!
Det är inte helt lätt för Fredrik Reinfeldt att passa in allt som varit under hans snart åtta år som statsminister med den nya linjen som nu anträds. Reinfeldts bekymmer är inte ovanliga. En regering ”störs” oavbrutet av händelser i omvärlden och av återkommande opinionsskiften och val.
Det går liksom inte att förklara dagens nej till skattesänkningar med hänvisningar till förändringar i konjunkturen.
Reinfeldts huvudlinje är att ekonomin i Sverige och hos våra viktigaste handelspartners så sakta är på väg upp. Tillväxten väntas öka på marknaderna mer av självt; statliga subventioner och stimulanser i form av skattesänkningar för privatkonsumtion är inte längre lika viktiga.
2006, då jobbskatteavdragen inledde sin bana, var ekonomin stark och på uppåtgående. Behovet av stimulanser i ekonomin var knappast större då än vad de inte är nu.
Sanningen är väl snarare att de första jobbskatteavdragen genomfördes mer av ideologiska skäl än av konjunkturella orsaker.
Alliansens framgångsrika valrörelse 2006 bars fram av löften om skattesänkningar för arbetande samhällsbärare och av uttalade ambitioner att strama upp ”bidragsflödet” från a-kassa och sjukförsäkring.
Förvisso kunde i vart fall det första jobbskatteavdraget finansieras med neddragningar i sjukförsäkringen och a-kassan. Men även om så inte varit fallet så talar det mesta för att skattesänkningen blivit av.
Starka hänvisningar till behovet av att minska utanförskapet och öka sysselsättningen genom inkomstskattesänkningar och bidragsförsämringar var den röstdragande kvintessensen i moderaternas och alliansens politik.
De följande jobbskatteavdragen – fram till det femte och hittills sista som dök upp på våra lönebesked så sent om i januari i år – gjordes i huvudsak därför att de tidigare avdragen genomförts.
Det som fått regeringen att lägga om kurs nu är inte en plötslig insikt om det förändrade världsekonomiska läget. Det är snarare ett strategiskt beslut om vad valrörelsen kräver som ligger bakom.
Socialdemokraterna har bedrivit en effektiv oppositionspolitik i så mening att deras kritik mot regeringens ”underskotts- och lånepolitik” har tagit skruv. Moderaternas paradgren ”ordning och reda i ekonomin” riskerar att hamna i ungefär samma sits som det norska herrlandslaget i längdåkning fick uppleva i Sotji.
Försöket att lägga om politiken är därför inte märklig. Att vinna val är trots allt varje politikers främsta drivkraft. Men Fredrik Reinfeldts krångliga och motsägelsefulla berättelse om varför M gör som de gör är inget givet segervapen. Långt därifrån.