Kreml följer en klassisk dagordning för totalitära stater när Ryssland hotar Ukraina genom vapenskrammel på Krimhalvön. Ukraina är fattigare och svagare än Ryssland. När det kommer till demokrati befinner sig de båda länderna emellertid på ungefär samma demokratiska utvecklingsnivå.
Det erbjöd därför inga större svårigheter att i förra veckan genomföra ett slags regional statskupp på Krim. Genom en manöver i parlamentet tvingades den tidigare premiärministern att sluta. En ny och prorysk premiärminister installerades. Den nya ledaren bad omedelbart Vladimir Putin om hjälp för att skydda den ryska befolkningens liv och egendom. Och på den vägen är det.
Tillvägagångssättet på Krim speglar på sätt och vis de tidigare veckornas händelser i Ukrainas huvudstad Kiev. Presidenten – som numera befinner sig på flykt i Ryssland – slog mycket brutalt till mot västorienterade demonstranter. Många människor fick sätta livet till. En del av dödsfallen orsakades sannolikt av högerextrema och nationalistiska grupper som deltog i demonstrationerna mot presidenten.
I kaoset som uppstod efter dödandet och sammandrabbningarna på Kievs gator tog oppositionspolitiker över och utropade en ny tillförordnad president. Bland det första den nya presidenten gjorde var att be västmakter i allmänhet och EU i synnerhet om hjälp för att klara av situationen.
EU erbjöd snabbt pengar, omfattande bistånd och gläntade på dörren för framtida förhandlingar om ett medlemskap i unionen. Så agerar en union av demokratiska länder.
Vladimir Putin erbjöd å sin sida militärt ”beskydd” i strid mot alla tänkbara internationella regelverk. Så agerar en totalitär stat.
Totalitära stater är svårhanterliga för demokratier. De kan liknas vid kriminella gäng som till exempel Hells Angels som uppträder helt öppet i samhället med uniformer och sina egna lagar. I en demokrati kan man inte bara låsa in dem och kasta bort nyckeln; även om luttrade poliser och åklagare nog då och då muttrat fram sådana önskemål mellan skål och vägg.
Det som gäller är i stället att nöta på med rättegångsförhandlingar, övervakningar och administrativa kontroller som var och en ofta ger klent resultat. Tricket är att så långt det bara är möjligt möta totalitära grupper med enveten och uthållig demokrati.
Önskedrömmen för Vladimir Putin vore om EU och Nato svarade på Rysslands provokationer med samma mynt; vapenskrammel och hotfulla uttalanden. Ett sådant agerande skulle stärka Rysslands självbild och väcka förhoppningar om en återkomst för kalla krigets terrorbalans då Rysslands makt stod i zenit.
Totalitära stater skyr demokratin som pesten. Ett stort Ukraina som likt de tre små baltiska staterna börjar röra sig mot demokrati och marknadsekonomi skulle få grundvalarna i den ryska staten att skälva.
Vladimir Putin är ingen erövrare. Han förbereder för allt vad jag vet inga invasionsräder mot Finland, Sverige och/eller Baltikum. Däremot tycks han vara beredd att gå mycket långt för att bevara sitt härskarväldes livsrum. Risken finns att han går för långt.