SKL (Sveriges kommuner och landsting) undersöker regelbundet medborgarnas uppfattningar om hur välfärdsverksamheterna utvecklas i Sverige. Det visar sig att ganska stora majoriteter av oss svenskar går runt och har för oss att vården, skolan och omsorgen var som bäst på 1980-talet.
Medierapporteringens fokus på eländes elände spelar sannolikt roll för våra inre välfärdsbilder. Kanske har vår demografiska position ett finger med i spelet; en ökande andel av befolkningen befinner sig i de åldersspann då välfärdstillståndet i det fjärran 1980-talet lätt kan förväxlas med de tider då man själv var som bäst och starkast?
Oavsett varför vi tänker som vi gör om välfärden då och nu så har tankarna tämligen klen verklighetskontakt.
Annika Wallenskog är biträdande chefekonom på SKL. I går stod hon i ett konferensrum på Elite Grand Hotel i Norrköping och talade om välfärdens finansiering.
Jag var där.
Enligt Wallenskog investerar kommuner och landsting i välfärden som aldrig förr. 2003 stannade investeringarna på 30 miljarder kronor. 2015 har summan stigit till 70 miljarder. Och då är minst lika stora investeringar i de kommunala bolagen oräknade.
– 1980 var standarden för gamla och sjuka ett 6-bäddsrum på långvården, sa Annika Wallenskog. Väldigt mycket har onekligen hänt sedan dess.
Men hur blir det framöver?
Det finns många orosmoln på välfärdens framtidshimmel. Det har det i och för sig alltid gjort. När framtiden blir till nutid tenderar de flesta molnen ha skingrat sig. Vilket i huvudsak beror på att tjänstemän och politiker i kommuner och landsting har tagit tag i de värsta problemen innan de har inträffat.
Ett orosmoln som Annika Wallenskog pekade på i går är att självfinansieringsgraden i välfärdsinvesteringarna sjunker. Det betyder att kommuner och landsting lånar alltmer pengar. Utvecklingen är inte alarmerande.
Men självklart har ingen råd att rycka på axlarna åt att låneskulden i kommuner och landsting stadigt byggs på från dagens nivå på 443 miljarder kronor.
Branschorganisationen Almega arrangerade välfärdsseminariet i Norrköping. Almega organiserar många av de små och stora företag som utför välfärdstjänster i samhället. Många av dessa företag står själva och/eller genom sina ägare - ofta riskkapitalbolag - för mångmiljardinvesteringar i vård, skola och omsorg. För dagen finns en växande politisk osäkerhet om framtiden för dessa investeringar. Förbjuds välfärdsföretagen att verka så ökar skattebetalarnas egna kostnader för välfärdsinvesteringar. Så är det bara.
Ett vettigt sätt att ta tag i välfärdsfinansieringens orosmoln redan nu är att mejsla fram bättre samverkansformer mellan privat och offentlig sektor. Almega förespråkar att kommuner och landsting i högre grad bör samarbeta med företag som inte bara driver välfärdsverksamheter utan som också bygger och förvaltar sina egna lokaler.
Ett sådant upplägg är både kostnadseffektivt och solidariskt. Investeringsbördan delas av fler vilket gör framtidens välfärdshimmel något lite ljusare.