Stefan Löfven är ledare för Sveriges största parti. Och ett nytt ansikte i politiken. Nya ansikten drar till sig positiva strömmar av vetgiriga frågor; vem är han, vad vill han och på vilket sätt skulle det bli annorlunda om Löfven var statsminister istället för Reinfeldt?
På Dagens Industris ledarsida i går pekade PM Nilsson på fyra utvecklingstrender som driver på förändringen av det svenska samhället. Enligt Nilsson handlar det om fortsatt stadsutveckling och urbanisering, ökande krav på jämställdhet som en följd av kvinnors allt högre studier, miljö som en integrerad del i samhälls- och affärsutveckling och om en tilltagande internationalisering i befolkningen och i ekonomin i stort.
Stefan Löfvens val av förhållningssätt till de fyra utvecklingstrenderna kommer enligt DI:s ledarsida att ha stor betydelse för hur han klarar sig i den kommande valrörelsen.
Nilssons anslag är väl värt att diskutera. Som utmanande statsministerkandidat får det ”nya ansiktet” Löfven en hel del förändringsförhoppningar knutna till sin person. Människor känner av dominerande trender i samhället, oro och motstånd mixas med nyfikenhet och iver.
Att knyta an till verkligheter som många känner igen skapar identifikation och närhet. Vilket i sin tur ökar chanserna för att bli lyssnad på.
Valrörelser är dock inga seminarieövningar där det räcker med att beskriva och kommentera samhällsutvecklingen. Politiker förväntas kunna påverka det som händer och sker i samhället.
Min bild av Stefan Löfven är att han är en framstegsinriktad person. Det han har i sitt DNA har utvecklats och förädlats under åren i ledningen för IF Metall; ett av världens mest samhällsorienterade fackförbund. Han har visat att han har förmågan att inte bara hävda i sammanhanget enkla ståndpunkter typ ”det som är bra för IF Metalls medlemmar är bra för samhället”. Sådana argument används flitigt av intresseföreträdare för att klä diverse särintressen i allmänintressets kläder.
Med sitt agerande som fackordförande under finanskrisen 2008/09 visade Löfven att ha är stark nog att även argumentera den omvända och svåra vägen: ”Det som är bra för Sverige är på sikt även bra för mina medlemmar”.
De särskilda krisavtal som Stefan Löfven var med om att förhandla fram minskade lönekostnaderna för många svårt plågade industriföretag och förskonade sannolikt samhället från ett antal konkurser i annars väl fungerande och framgångsrika företag. Därmed slapp också ett stort antal medlemmar i IF Metall att bli arbetslösa.
Politiker av statsministerkandidatrang kan grovt tecknat förhålla sig till dominerande samhällstrender på tre olika sätt.
1. Stå i vägen.
2. Förorda försiktig anpassning till det ”oundvikliga”.
3. Pådrivande optimism.
Alternativ 1 är knappast aktuellt för Löfven. Alternativ 2 är den i särklass vanligaste attityden i politiken och Löfven kan säkert få användning av det förhållningssättet från och till. När det gäller jämställdhet och internationalisering vore det uppfriskande om Stefan Löfven bestämde sig för det tredje alternativets pådrivande optimism.