Något går hela tiden sönder i samhället. Det är tur det. Klassamhället i Fattigsverige gick sönder, rasbiologsverige gick sönder, hemmafrusverige gick sönder, homosexnojesverige gick sönder och inflationssverige gick sönder. Det Tredje riket gick sönder, terrorbalansen gick sönder, Sovjetkommunismen gick sönder och muren gick sönder. För att nu bara nämna något av allt som gått sönder för att lämna plats för något annat att växa sig helt.
Mats Edman är chefredaktör på tidningen Dagens Samhälle. I senaste numret skriver Edman att "detta något, som slagits i tusen bitar, är illusionen om tillvarons beständighet. (--) Flera tunga trender skaver mot vårt folk och land: teknikutveckling, utbildning, urbanisering, demografi, jämställdhet, migration, avreglering och globalisering. Förändringskrafter som ruckar på modellen för vad som ses som ordning och reda."
Så är det på gott och ont. Allt som går sönder i samhället är eller var inte nödvändigtvis dåligt. Det handlar inte om bra eller dåligt. Det finns liksom ingen tidstopparknapp att trycka på när alla tycker att det är bra. Det handlar heller inte om att främst tänka en massa nya och djärva tankar, vältra sig i visioner eller om att formulera briljanta framtidsscenarier. Jag vet att det låter torftigt och defensivt. Men jag skriver det ändå: Det mesta handlar om anpassning till det som gäller medan det gamla går sönder.
Henrik Ekengren Oscarsson är statsvetarprofessor från Göteborg. I går var han på Campus Norrköping för att tala om hur väljarna egentligen beter sig nuförtiden. Jag var där.
– Väljarna delar i allt högre omfattning sina röster mellan olika partier, sa Oscarsson. Vilket sannolikt är en trend som ytterligare kommer att förstärkas under detta superår då inte mindre än 312 allmänna val kommer att avgöras.
Den stora bulken av val hålls ute i landets 290 kommuner. Långt tillbaka i tiden var kommunalväljarna tämligen ointressanta att följa för det Valforskningsinstitut där Henrik Ekengren Oscarsson har sin dagliga gärning. Man var sosse, högerman eller kommunist oavsett om valet gällde riksdag eller kommun. Nu är det annorlunda. Partitrohetssverige håller på att gå sönder. Och partier som vill regera anpassar sig.
Jag har inget emot det gamla partifolkrörelsesverige som fanns förr. Jag är själv uppväxt i det samhället. Men jag ser ingen vits med att låtsas att det finns kvar. Socialdemokratin som står mig närmast är ett annorlunda parti nu än vad det var då. Vilket är tur. Hade det varit nu som vad det var då så hade det gått sönder i stället för att som nu aspirera på statsministerposten i valet 2014.
– Allt rör på sig allt oftare i samhället i dag; så även väljare och partier, sa Oscarsson i går. På rikspressens politiksidor klagas det ymnigt över denna rörlighet. Det pekas finger när partier härmar och anpassar sig till varann. Som om just politiska partier hade något slags samhällsplikt att stå still när allt annat rör sig.
Märkligt minst sagt.