Plötsligt backade tiden. Den trollbindande magnetismen var tillbaka. På mindre än en nanosekund förflyttades jag känslomässigt tillbaka till den där januaridagen i Washington 2009 då Barack Obama höll sitt installationstal som USA: s första svarta president. I går stod Obama på en fotbollsarena i Soweto i Sydafrika och talade till minnet av Nelson Mandela; Sydafrikas första svarta president. Ingen annan världsledare utom Barack Obama hade kunnat hålla ett sådant tal. Plötsligt översköljdes jag av minnen från januari 2009; känslor av att vara med om något stort och unikt forsade genom mig.
Barack Obamas framträdande i Soweto var i alla sina delar en hyllning till Nelson Mandelas politiska liv och ideal. Före sitt tal gick presidenten runt och hälsade på övriga dignitärer på hedersläktaren. Han sträckte ut handen såväl till Kubas president Raul Castro som till presidenten i Zimbabve Robert Mugabe. Vare sig Castro eller Mugabe kan anklagas för att spela på samma planhalva som Obama. Men det gjorde heller inte fången Nelson Mandela och Sydafrikas dåvarande president F.W. de Klerk. Ändå var det de två som givet historiens omständigheter blev portalfigurer för avskaffandet av apartheid i Sydafrika.
Obamas handhälsning var klockren i sammanhanget. En av lärdomarna från Mandela är att om vi eftersträvar verkliga förändringar så är det med våra meningsmotståndare som vi måste försöka komma överens. Det är det som är det svåra. Att få sina egna att jubla; det klarar vilken medelmåttig demagog som helst. Att få sina egna att småknorrande och med behärskad ovilja skaka hand med lika ovilliga och knorrande meningsmotståndare; det anstår de bästa av de bästa. Just i den konstarten prövas nu Barack Obama som president i den obehagligt polariserade inrikespolitiken i USA.
Vi behöver stanna upp och reflektera över oss själva, sa Obama. Han tog sig själv och segregationen mellan vita och svarta i USA som exempel. De framsteg som har nåtts i USA, i Sydafrika och i många andra delar av världen är resultatet av ett otal kända och okända människors kamp och uppoffringar.
"Jag och min familj är några av alla de som dragit förmån av tidigare generationers strider för mänskliga rättigheter. Men vi kan inte låta framstegen skymma fakta; mycket återstår att göra", sa Obama.
I talets höjdpunkt vände han sig till alla de på hedersläktaren som har större möjligheter än andra medborgare att göra insatser som kan vidga demokratin, minska hungern, öka kunskaperna, minska rasismen och öka friheten i världen.
Det är allt för många bland oss som "gladeligen hyllar Mandelas försoningspolitik" men som samtidigt "passionerat motsätter sig reformer som ens på marginalen kan öka jämlikheten i deras egna länder", sa USA: s president.
Obamas ord om att det är för många "som mätta av välfärd väljer att stå på sidlinjen och fälla cyniska kommentarer om världens gång i stället för att göra sin röst hörd"; de visste också var de tog. Kanske rentav någon näthatande anonym svensk fegis tog åt sig?