Robert Boije är ny samhällspolitisk chef i akademikernas fackliga centralorganisation Saco. På Saco efterträder Robert Boije den levande samhällsdebattlegenden Gunnar Wetterberg. På DN Debatt i går visade Boije att han har ambitionen att hålla Wetterbergs överlämnade akademiska fackla högt.
"Det är en demokratisk brist att partier söker väljarnas förtroende utan att det redovisas en bästa bedömning av förslagens fullständiga samhällsekonomiska effekter", skrev Boije.
Inlägget från Saco är en bredsida i en klassisk debatt om vad politik egentligen är och skall vara. Är politik en bransch där allt är möjligt? Eller bör politik betraktas som en akademisk disciplin där endast det möjliga och vetenskapligt beprövade ska få torgföras?
Robert Boijes förslag går i korthet ut på att riksdagspartierna ska lämna in sina valprogram till en oberoende myndighet som granskar reformförslagen. I instruktionen till den granskande myndigheten ska framgå att uppdraget är "att bedöma effekterna av reformförslag på bland annat de offentliga finanserna, tillväxt, sysselsättning och inkomstfördelning och att de modeller och metoder som används så långt möjligt ska vara förankrade i den senaste forskningen".
Myndighetens bedömningar ska sedan presenteras offentligt. Syftet är att medborgarna ska få bättre underlag att fatta överlagda och upplysta beslut som väljare.
Robert Boije ställer vilja mot vetande skulle man kunna säga. Det är i vart fall utifrån det perspektivet som jag läser hans artikel. En helt bokstavlig tolkning av inlägget från Saco leder nämligen snabbt in i absurda återvändsgränder. Vem är egentligen helt oberoende? Är alla tänkbara och framtida konsekvenser av till exempel halverad invandring, investeringsbudget för staten, förbud för välfärdsföretag och ökad statlig skatt möjliga att reda ut och att därefter presentera på ett sätt som gör resultaten tillgängliga för allmänheten?
Svårigheterna och hindren är uppenbara. Vad säger att den nya granskningsmyndigheten inte bara skulle bli ytterligare en Riksrevision som vräker ur sig rapporter som ingen bryr sig om? Eller ännu ett Finanspolitiskt Råd vars utlåtanden partierna väljer att plocka egna godbitar ur medan det negativa förtigs? Vi vet också att en jämförelsevis "enkel" granskning som kontrollen av nya läkemedels konsekvenser ibland slår fel.
Ett ökat akademiskt och vetenskapligt inflytande i politiken vore däremot tacknämligt. Sverige och svenskarna står ännu i tacksamhetsskuld till professor Assar Lindbeck och hans kommission som i tidigt 1990-tal i rask takt presenterade genomförbara strukturreformer som lyfte politiken ur gamla inflations- och regleringsberoenden.
Vilja och ideologiska bilder av verkligheten är en del av politiken. I dagens mer rationella kunskapssamhälle är det dock logiskt och följdriktigt att de som styr och bestämmer över världens största offentliga och demokratiska sektor ständigt får stå till svars inför den verkliga verkligheten.