Kris, mörker, dråpslag och domedagselände har dominerat bilden av Norrköping under den senaste veckan. Det är beskeden om att tre globala företag har beslutat att flytta hela eller delar av sin verksamhet från Norrköping och till andra platser på jorden som fått igång produktionen av kris- och katastrofrubriker.
Stämmer dagens Norrköpingsbild med verkligheten? Det korta svaret är att nej; det gör den inte.
Verkligheten består av många verkligheter. Varje dag året om uppstår det kriser och inträffar det livsavgörande händelser på flera platser i Norrköping. De flesta av dessa kriser drabbar enskilda människor och familjer. Krisen kan till exempel dyka upp i skepnad av ett plötsligt dödsfall, en eldsvåda, ett inbrott, en allvarlig sjukdom, en uppslitande skilsmässa eller som ett varsel om att jobbet försvinner.
Alla som hunnit med att leva ett tag har fått en eller annan släng av krissleven. För min egen del kommer jag aldrig att glömma när min syster för snart tjugo år sedan ringde och berättade att pappa helt oväntat hade ramlat ihop och dött. På en mikrosekund försvann bruset runt omkring mig. Livet förändrades.
När jag samlat ihop mig och gick ut på arbetsplatsen igen var det märkligt och lite stötande att uppleva att alla andras liv pågick precis som vanligt som om ingenting hade hänt. Vilket det ju på ett samhällsplan heller inte hade gjort. Människor dör hela tiden. Det är först när döden slår till mot ens närmaste som det blir kris. Detta har gett mig insikter om att alla diskussioner om "verklighet och kriser" måste föras ödmjukt och varsamt.
Ganska många av de som nu fått besked om att deras arbetsplats sannolikt flyttar från orten känner nog hur tillvaron gungar under fötterna. En och annan upplever säkert att livet krisar. Vilket dock inte betyder att samhället Norrköping krisar.
Det finns 60-65 000 arbetsplatser i Norrköping. De tre varslen innebär att ungefär 600 arbetsplatser under 2014-2015 kommer att flytta till andra delar av världen. Detta är inte en arbetsmarknadskris för Norrköping. Det är snarare fråga om en ständigt pågående omvandling. Det viktiga för Norrköping är att fler jobb skapas än de jobb som försvinner. Så har det varit under en lång rad år. Mycket talar för att denna utveckling kommer att fortsätta. Men utvecklingen är inte ett självspelande piano. Det krävs insatser, attityd, och öppenhet för företagsamhet och omvandling.
Sent i torsdags kväll höll Kommunstyrelsens ordförande Lars Stjernkvist (S) och landshövding Elisabeth Nilsson en pressträff i Norrköpings rådhus.
Jag var där.
Elisabeth Nilsson ska leda en arbetsgrupp som ska samordna omvandlingsstödet till de varslade. Hon liksom Stjernkvist anslog en positiv attityd. Det som står i centrum nu är attityden att "vi kommer att klara av det här". Det är helt rätt attityd i mina ögon.
Varslen hotar inte Norrköpings utveckling. Det allmänt negativa företagsklimatet är ett större hot. Här kanske landshövdingen kan ge Stjernkvist en vänlig men bestämd liten spark i baken?