På ledarsidan i går skildrade jag ett möte med diakoner och präster i Hedvigs prästgård i Norrköping. Samtalet i prästgården var livligt och brett och tangerade saker och ting som är aktuella långt utanför det rent kyrkliga.
Det finns till exempel några intressanta likheter mellan Socialdemokraterna och Svenska kyrkan.
För inte alls så länge sedan var Socialdemokraterna vårt lands politiska kyrka; mitt i byn. Decennier av mestadels skickligt regeringsinnehav gav partiet en central roll i samhället. Flertalet medborgare hade inga erfarenheter av något annat än S-regeringar.
Partiet var i sig självt en bred skapelse. Den sammansatta och stora skaran av väljare och medlemmar gjorde att det inte var någon större mening med att lägga tid på att definiera vad en socialdemokrat egentligen var och på vad som i grunden kännetecknade S-partiet. Socialdemokratin var vad den var.
Svenska kyrkan har i sin tur en lång historia som Statens kyrka. Det var liksom oomtvistat vad man menade när man talade om Kyrkan. I skolorna undervisades kristendomskunskap, att konfirmera sig var något som de allra flesta bara gjorde; utan att ägna några djupa tankar om varför man gjorde det. 1962 gjorde Hasse Alfredsson succé med monologen "Ringaren" där den inte alltför överdrivet religiöse "Pastor Jansson" porträtterades. Religiösa hårklyverier var inget för Svenska kyrkan. Alla föddes ju rakt in i kyrkan. Konkurrensen var obefintlig. Svenska kyrkan var vad den var.
Nu är läget annorlunda för både Socialdemokraterna och Svenska kyrkan. Visst är båda fortfarande störst och bredast på sina respektive arenor. Men den forna suveräniteten och självklarheten är borta. Kyrkan är sedan 13 år inte längre statskyrka. Socialdemokraterna är sedan 2006 inte längre ett regeringsparti.
Konkurrensen har hårdnat, medlemsmatriklarna glesnar (om än mycket långsamt för Svenska kyrkan) och som ett brev på posten har högljudda och stundtals aggressiva definitionsstrider böljat inom de båda rörelserna.
De som strävar efter renlärighet och separation av de orena får kort sagt mera luft och ljus när möteslokalerna lockar allt färre.
För dagen känns det som om ledningarna i de båda forna "Centralkyrkorna" börjar få ordning på kompasserna i det nya landskapet. Sekttendenserna marginaliseras och bredden i tilltalet består och utvecklas. Saker och ting blir inte som förr igen. Förr har som bekant redan varit. Men det kan bli som nytt.
En sak som förenar Socialdemokraterna och Svenska Kyrkan i det nya är insikten om behovet av partnerskap och samverkan över gamla religiösa och politiska blockgränser. Monopolens tid har flytt. Det är tillsammans med andra - som överlappar och kompletterar det man själv har att komma med - som man kan få något gjort.
Behovet av ödmjukt partnerskap är lika stort alldeles oavsett om man som Svenska kyrkan har himmelriket kvar som profetisk vision eller om man som S har lagt tanken om det helt annorlunda samhället på hyllan för gott. För de nu levande är vägen alltid målet.