Hedvigs prästgård, invid Kyrkans hus i Norrköping är en underbar liten mötesplats. I går samlades ett tjugotal diakoner och präster inom Svenska kyrkan i Norrköping på prästgården för att diskutera framtiden för socialt arbete; det som inom kyrkan kallas för diakoni.
Jag var där.
Svenska kyrkan är Sveriges i särklass största medlemsrörelse. Och en institution med historisk tyngd i det svenska samhällslivet. Det som görs och inte görs på det sociala fältet inom Svenska kyrkan har därför betydelse. Frågan som diakonerna och prästerna diskuterade på Hedvigs prästgård i går var om och hur diakonin skulle kunna få ännu större betydelse för enskilda människor och för den sociala samhällsutvecklingen i stort?
Diakonin är ett helt frivilligt åtagande från Svenska kyrkans sida. Kyrkan är ingen myndighet som likt Försäkringskassan och Socialtjänsten har tydliga och överklagningsbara lagar och regler att följa. Diakonin bygger på relationer och värderingar. Enkelt uttryckt handlar det om att på ett organiserat sätt sträcka ut handen till sin nästa. Och det alldeles oavsett om nästan är en papperslös invandrare, en sjuk och ensam åldring, en barnfamilj som drabbats av arbetslöshet eller en missbrukare som saknar mat, skor, sovplats och/eller vänner.
Kyrkans omvandling från "statlig myndighet" och till en aktör i det civila samhället är en händelse som borde ha förutsättningar att stärka det sociala skyddsnätet i Sverige. Diakonerna frågar inte efter varifrån de hjälpsökande människorna kommer och de moraliserar heller inte över vad människorna själva har gjort för att ha det som de har det. Alla människor är legala skulle man kunna säga.
Det mesta av diakonernas individuella människoarbete sker i det tysta; fjärran från den politiskt inriktade opinionsbildningens larm och utspel. Det är inte lagbundet att det måste vara så i all evighet. Svenska kyrkan kan i min mening mer tydligt och politiskt ta ställning för de marginaliserade människor som finns i deras gemenskaper.
Inte främst "politiskt" i den gängse och partipolitiska meningen. Inte nödvändigtvis genom krav på höjningar av det ena eller andra bidraget. Inte prompt genom politiskt korrekta utsagor om klyftor som växer eller om rasismen som ökar. Sådant finns det redan en mängd partier och lobbygrupper som ägnar sig åt.
Svenska kyrkan borde i stället använda sin särart för att påminna om människovärdet som sådant. Hänvisa till Matteus ord om att liljorna på marken som vare sig arbetar eller spinner minsann är sköna skapelser ändå. Utmana de rationella samhällsstrukturerna med den profetiska tradition som bär fram Svenska kyrkans socialarbetare; de sista kan mycket väl bli de främsta vad det lider.
Diakonins styrka är gemenskaper och församlingar. Där andra mest talar om vad den och den instansen borde göra så utmärker sig kyrkan genom att just göra det. Bättre grund för samhällspåverkande socialt arbete finns inte.